Personliga och roliga racerapporter, detta är helt underbar läsning

Maximalt underhållande men helt sanningsenlig läsning som vanligt Torkel
Har nu vissa förväntningar på rapporten från Rudskogen också m t p bredsladdar i regn, "normalt" skruvande i depån och bestigandet av prispallen igen

Torkel K skrev:

Nästa tävling: Rudskogen! Teaser: Vi kom hem för en vecka sedan och....... under den helgen gick istället halva bilen sönder. Stressmek, ösregn och bredsladd - stay tuned.

Det är med sviktande samvete jag konstaterar att detta var hur jag avslutade mitt senaste inlägg. Men, någon rapport har uppenbarligen inte kommit. Jobb, föräldraskap, mekande, hus-underhåll, underhåll/delvis omlackering av bruksbilen, trädgårdsskötsel (shit, så trååååkigt)..... ni fattar poängen.

Så, istället för racingrapporten från Rudskogen får ni helt enkelt hålla till godo med följande film!

Lite bakgrund: Under kvalet gick returfjädern för gasspjället sönder. Miatan har två spiralfjädrar som returfjädra. Men de sitter liksom ihop i en enhet, så när en går av märks det inte med mer än att gasen blir lite lättare att trycka ned. Vem är uppmärksam på sådant, på en racingbil?? Därför kan man (som jag) köra omkring med en hel och en trasig fjäder ett tag, tills dess att #2 går av. Då får man gas-häng och tvingas bryta kval på första varvet.

Norrmännen var vänliga nog att placera mig sist i klassen (Roadsport C) men inte sist i heatet (som inkluderade MX-5 Standard Cup).

Kul skillnad mellan intensiv miljö vid ombordfilmning och ganska lugn miljö från externa kameror.
Är det tricket med att bara ha en torkare som gör att bilen verkar ha minst 50 extra hästkrafter gentemot motståndarna/medtävlarna eller har föraren en del i detta?
Låter klart aggressiv. Läckert

oneyet skrev:

Kul skillnad mellan intensiv miljö vid ombordfilmning och ganska lugn miljö från externa kameror. Är det tricket med att bara ha en torkare som gör att bilen verkar ha minst 50 extra hästkrafter gentemot motståndarna/medtävlarna eller har föraren en del i detta? Låter klart aggressiv. Läckert

Det är absolut torkaren. Singeltorkaren ger lägre luftmotstånd och tar mindre energi att veva, vilket alltså gör att generatorn tar mindre kraft från motorn. Direkt avgörande. Det hemmasnickrade och lite lagom skränande avgassystemet hjälper också till.

Att ha en väl inställt chassi, bromsa rätt och gå på gasen tidigt ut ur kurvorna har inte mer än rent försumbar effekt på varvtiderna. Singeltorkare och skränande - där har du det.

Wow, MYCKET underhållande racevideo, hela vägen in i mål!

Tack tack, vi gör vad vi kan!

Jag har gjort ett verktygsklipp. Jag har länge velat ha en fräs, men de är sååå sabla dyra. Jag hade nöjt mig med en pelarborr, men.... inte hittat någon som jag både ville ha, ansåg mig ha råd med och var nära nog för att plocka upp snabbt, innan någon annan hann före.

Tills nu. En annons dök upp och priset var löjligt lågt. Så lågt att jag genast avskrev det som en bluff. Men, det var bara 20min från mig, så varför inte skicka ett svar? Visade sig vara på fullaste allvar och inga lurigheter alls!





Och så fick den flytta hem till mig! Vad kostade den? Låt oss säga såhär: jag veckohandlade dagen efter, för mig och sonen, och betalade då nästan dubbelt så mycket till ICA.

Nu måste jag bara lura ut något att fräsa också.

Söndag i Byarum. #63 är på besök, med värk i vevhuset...

Men jösses Torkel, nu har du ju inte uppdaterat din rejsa-tråd på hur länge som helst! Har du blivit en latmask? En sölbulle? En navelpetande soffliggare som bara käkar chips och glor på Netflix varenda kväll? Har du blivit TokTok-beroende, Facebook-frälst eller börjat titta på friidrott?

Låt mig försäkra er om att intet av ovan listade risk-scenarion har slagit in. Bristen på aktiviteter här är ett direkt resultat av ökad aktivitet i både garaget, trädgården, huset och här....



... där jag alltså till stor del (miss)sköter mitt riktiga jobb. Ni vet, det där som faktiskt ger inkomst till hushållet.

Jag har haft semester i tre veckor och då till fullo vilat upp mig genom att måla en gavel på mitt hus, få stryk i FIFA av en sjuåring (upprepade gånger), köra racing på Knutstorp, meka med #63, förklara krig mot delar av min trädgård, åka på cykelturer, hoppa studsmatta, spela fotboll tills jag haft blodsmak, ta ned en björk, samt lacka om Tråk-Völvon.




"Projekt Hissingekrigare" var mer jobb än jag, mot allt sunt förnuft, hade intalat mig. "Vi gör en snabb uppfräshing", var planen. "Minimal insats" var måttot. "Bättre än när skiten rullade in" var målbilden. Tyvärr så avslöjade den stackars Völvon ännu mer om det liv den levt innan den köptes av mig (absolut snorbilligt, med diverse rostfläckar och nog varningslampor tända för att ses från ISS). Ett liv i Göttlabörgs saltslasksörja sätter sina spår, särskilt om ägaren låter det gå sisådär 24 månader mellan tvättarna.




Tråk-Völvon är faktiskt inte så tråkig som man kan tro, då den råkar vara en D6 Hybrid, med både en elmotor mellan bakhjulen och en ganska potent diesel-5a mellan framhjulen. Den är också generöst utrusted, bekväm, tyst och mycket ekonomisk. Från början var det främst den där sista punkten som gjorde att jag slog till. Men nu, efter ett drygt års ägande, har både jag och sonen tvingats till att, om än yyyytterst motvilligt och till stort förtret för de Bayerska makter vi så länge varit trogna, erkänna att vi faktiskt gillar den. Vad den INTE kan kallas är "välskött". Jag plockade bort innerskärmarna och hittade högvis med lera, sand och smuts. Så började jag slipa ytrost och hittade lite mer. Och lite mer. Och lite mer. Och så var det där den gigantiska bucklan på höger bakdörr. Och lite mer ytrost. Lika bra att lyfta av plast-trösklarna. Där hittade jag..... Suck...





Planen hade varit att Fårrden skulle få rycka in som ställföreträdande bruksbil i en vecka, men den tidsplanen dubblades och spillde därmed över till "post-semester-period". Kollegorna lyfte inte ens ett ögonbryn då deras Senior Program Manager skramlade in på parkeringen och ställde denna plåga för allas hornhinnor på två parkeringsplatser samtidigt, vilket KAN ses som lite av en Red Flag. Projektets uppdaterade scope begränsades tillslut till att inkludera rejält med rostskydd undertill, delvis ny base coat och ett nytt lager klarlack överallt, förutom på taket. Lite polering av lycktorna, fyra nya däck på en uppsättning begagnade fälgar och en spontan omlackering av grillen, så fick hon återgå i tjänst. Absolut inte proffskvalitet, men en avsevärd förbättring och helt OK för en 10 år gammal brukshink.










Till följd av mitt stora fokus på att göra saker, istället för att dokumentera saker här, ligger tråden nu en hel tävling efter. För det var väl knappast i hopp om att läsa om en omlackerad V60 ni klickade på tråden? En komprimerad rapport från Knutstorp kommer, samt en riktigt kul film från Gelleråsen, där jag i helgen körde det kanske häftigaste heatet jag någonsin varit med i.

Stay tuned...

Lite fundersam ordning på bilderna i stumbildspelet

Niklas Falk skrev:

Lite fundersam ordning på bilderna i stumbildspelet

Tålamod, min vän. Detta hör till processen jag valt kalla "Torkels Teknik". Bilderna finns i telefonen, i random ordning och texten finns på datorn. Så bilderna dumpas från telefonen in i ett inlägg som sedan editeras från datorn.

Nu är det förhoppningsvis mer logik i inlägget?

Kul läsning Mer tack vare uttryck än egentligt innehåll

Magnus Thomé skrev:

Kul läsning Mer tack vare uttryck än egentligt innehåll

Som vanligt!

OscWan skrev:

Magnus Thomé skrev: Kul läsning Mer tack vare uttryck än egentligt innehåll Som vanligt!

Ett mästerligt inlägg, där Oscar uppnår närmast ultimat effektivitet genom att leverera BÅDE beröm OCH kritik i en enda pytteliten mening på bara två ord!

Det här bör ni anteckna, barn.

SSM på Knutstorp!

Det är något speciellt med denna tävlingen. Jag har sagt det förrut: detta är svenska amatörförares version of Monacos Grand Prix. Tyvärr såg vädret besvärligt ut. Denna helgen fick jag dessutom klara mig utan det allvetande oraklet (aka "Christer"). Som tur var hade jag både mini-mekanikern och minivargarna med mig, så...... en lugn och enkel helg var att vänta, med andra ord.

Fast beslutsam om att detta faktiskt var ett semester-race hade jag liksom sänkt kraven lite. Det är i alla fall min ursäkt för att knappt ha tagit en handfull bilder under helgen. Jag orkade dessutom inte bry mig om det där med kamerorna i bilen. Därmed blir detta en fattigare version av racerapport.

Semestertid! Härligt nog kunde teamet förbereda sig i lugn och ro, utan stress. Sonen hade dock ett (mycket viktigt) födelsedagskalas att närvara vid, vilket placerade avfärden söderut vid ett knepigt klockslag. Jag testade däför en ny och mycket klurig pappa-metod. Istället för att se till att dra iväg med nog tid för att lägga min grabb i depån, avseglade vi istället ganska sent från hemma-hamnen. Den första korta etapen var bara till skillingaryd, där hemköps-butiken har ett mycket bra bageri och helt fantastiska, alltid nybakade mini-donuts. Som seden kräver inhandlades också pizza (this is the way), som förtärdes under färd. Mestadels av sonen, men oplanerat också delvis av jyckarna. Nästa stop var Ring Knutstorp, men inte mer än en timma in på resan, i höjd med Ljungby, satte jag min listiga plan i verket. Värmen i hytten drogs upp, en filt sveptes om min grabb, lite lugn musik sattes på, Nellie rullade ihop sig intill honom och så...... var det bara att vänta.

Och vänta fick jag! Proppmätt på pizza och donuts förblev min sjuåring absolut klarvaken och totalt ointresserad av sömn till lååååångt efter läggdags. På sin höjd så blinkade han ett par gånger extra när vi passerade Örkelljunga, men repade sig snabbt igen. Istället föll ögonen igen ca 10min innan Kågeröd och hela experimentet kunde avskrivas som totalt misslyckat.

Om man åker på tävling med en sjuåring (även om jag på något outgrundligt sätt fått en mycket duktig, redig och lätthanterlig sjuåring) och två jyckar som övriga team-medlemmar, då kan man ibland behöva lite hjälp. Stort tack till David Stomberg som hoppade in som mekaniker under helgen, till Torbjörn Linderson som hjälpte till med att facilitera att nya, färska däck hamnade på mina fälgar och såklart, som alltid (!!), ett stort tack till Nettan och Kent Heijel för barnpassning och hundpassning.

Torbjörn tog förresten årets bästa bild och bevisade samtidigt att man alltid tar de bästa bilderna lite i smyg, så de fångar de där äkta och spontana ögonblicken.



Vädret var hopplöst, som vanligt. Varför har det blivit en SSM-trend med enorma skyfall, åska, oväder, syndafloder, armagedon och blixtsnabba väderomslag? Är det någon klant där nere i söder som gjort Oden och hans söner förbannade? Har det lokala Zeus-templet i Kågeröd skändats? Vi måste se till att vi får med en workshop om lämpliga offer/ritualer till relevanta gudar i MSCCs förberedelser inför nästa års SSM, för detta håller faktiskt inte.

Under träningen strulade bilen. Chassit och inställningarna var bra, däcken lirade, bromsarna bet, men plötsligt vägrade motorn gå som den skulle. Den hostade och spottade, skärpte till sig och gick rent igen.... och ballade ur på nytt. Jag avbröt och gick i depå. Kent och David tog en snabb titt under huven i fast lane och konstaterade att jag hade en trasig kontakt till min TPS. Min stackars motor hade med andra ord inte en susning om hur mycket eller hur lite gas jag gav och fick därmed vara förlåten. Jag väntad på bogsering från funktionärerna ett tag, men sedan tröttnade vi och Lennart Krügers drog upp mig till övre depån med #94 istället.

Efter dissekering av kontakten kan jag konstatera att kabeln i bilens originalkablage gått av precis vid stiftet. Jag lånar en lödkolv av Martin Ling, öppnar stiftet och plockar ur den gamla kabel, sätter i den nya, klämmer åt och täcker alltihop med lödtenn innan jag monterar ihop. Klockren reparation och det finns en poäng i att jag beskriver detta i detalj.
Kvalet blev blött. "Vatten, vatten, bara vanligt vatten!" En kombination av regn, diverse revirmarkeringar av blanda viskositet, samt en fin dimma av tvåtaktsolja hade välsignat banan och jag har nu fått en ökad sympati för lilla Dixie när hon sladdar runt på parketten där hemma.

Tredje startruta. Godkänt betyg för mig, i regn på Knutstorp.

Race 1 blev intressant. In i det sista var det ett spekulerande om det skulle blött eller torrt, HUR blött eller HUR torrt? Skulle det komma regn under heatet? Jag gick tillslut ut på mina breda torr-däck, liksom mer eller mindre alla andra i Roadsport C. När vi rullade ut till start var banan fuktig, men med torra stråk... och det började regna. Typiskt.



Jag tar mig förbi #43 Martin Ling direkt i starten och börjar jaga efter #42 David Malmberg. Jag hänger dock inte med. På den blöta banan är David klart snabbare och jag lyckas inte få mer än 2-3 billängders lucka till #43. Så kör vi ett par varv, med David en rejäl sträcka framför, mig på andra plats och #43 och #34 Thomas Olsson tätt efter. Men, så slutar det tvärt regna och den varma banan börjar genast torka upp. För varje varv blir det märkbart bättre grep och jag kan öka tempot. Inte bara fortare än då det var blött, utan i förhållande till de andra. #43 får se mig rycka iväg och Davids bil börjar komma allt närmare och närmare igen. Jag laddar på, sätter heatets andra bästa varvtid, endast slagen #70 Daniel Nyman, som sätter den bästa varvtiden från 8e plats.




Men ack. Ack och ve. Pust, suck, förbannelse och stööön. Precis lagom till att jag i alla fall ska ha en chans att göra David lite nervös, öppnar sig himmelen igen. På en blöt Ring Knutstorp kan jag inte hänga med, så jag fokuserar på att ta hem bilen kontrollerat på andra plats istället. Vi träffar på fler varvningar och då jag ska passera två bilar som tampas fastnar jag. Sedan fastnar jag lite till och så blir jag fast ännu mer. Nu är #43 Martin Ling ikapp och utnyttjar att jag är fast bakom varvningen. Han kör om, jag kör om tillbaka och så byter vi plats flera gånger. Sista striden står i idioten, men Martin är för ivrig då han byter spår efteråt. Hans bakgre flygel slår i min framskärm och front, trycker ut min bil och får mig att tappa mark. Vi går i mål med Martin på andra plats och mig på tredje, men domarna ansåg det inte riktigt OK. De ger Martin +3s vilket petar ner honom mellan mig och #34 igen, på tredje plats.




Ett klargörande, om nu någon eventuellt blir lite nervös och avskräckt inför risken för bucklor och skråmor i Roadsport: Vi har ganska bra koll på varandra! Vi vet liksom vem man kan ligga 2cm ifrån och vem man bör ge mer utrymme. Vi vet vem som är nybörjare, vem som just lackat om sin bil och vem man därmed självklart ska ta ut större avstånd och marginaler mot. Det var ju just därför det tog sådan tid för mig att ta mig förbi de där varvningarna - man stoppar inte in nosen precis var som helst innanför vem som helst. I fallet #90 vs #43 råkar vi vara två ganska erfarna racers som båda vet hur man skruvar och hur man i alla fall hjälpligt hanterar en lackspruta. Våra bilar var lite lagom rufsiga redan innan racet och inte en enda liten vilsen känsla blev kränkt i denna lilla kollision.

Känslorna i Kristensson Racing blev istället med besked stukade då vi rullar ut till start för race 2. Banan var torr, jag stod i andra startruta och nu jivlarimig(!!) skulle här köras racing! Då börjar min motor åter igen hosta, spotta och bete sig exakt som om TPSen var trasig. Igen.

Detta var bittert och jag tänker inte ljuga och påstå något annat. Jag hade ju lagat den enligt konstens alla regler. Den funkade fint under race 1. Den funkade fint efter prisutdelningen och körde upp igen, tillbaka till övre depån utan problem. Timmar senare startade den fint och körde ned igen till line up för Race 2, men gick sönder preciiiiis som jag körde ut på banan. Det var inget att göra utom att svänga av och be om bogsering upp till depån.

"That's racing", jag vet. Men, nu var jag frustrerad. Dessa små, larviga fel som gör att man, efter alla timmar och alla pengar som lagts ned ändå inte får köra racet, det är ganska bittert. Jag rafsade raskt ihop lägret, winshar upp Miatan på Fårrden, kopplade på husvagnen och drog från Knutstorp Ring utan att säga ett onödigt ord till någon. Sonen, min otroligt kloka och fina lilla sjuåriga grabb, sa att "Jag förstår att du är besviken, pappa. Det är jag med." och föreslår sedan"Vi kanske kan stanna och köpa glass eller godis på vägen? För att muntra upp dig lite i alla fall, pappa?". Och självklart gör vi det. Vi kör både glass och godis, fast det inte är lördag och fast det är innan middag.

Epilog: två veckor senare.
Det kom ett paket, med inte en, inte två, utan TRE nya TPS-kontakter i, kompletta med en rejäl bit kabel. Hade min lagning gått sönder? Eller hade något annat ballat ur och TPSen var helt oskyldig denna gång? Nä. Min lagning var hel. Istället hade en annan kabel gått av, 20mm längre upp.





En sanning som går upp för mig, medan jag skarvar i den nya kontakten med en rejäl bit extra kabel, snyggt arrangerat i en vibrations-upptagande loop, är att min gröna Miata-kompis faktiskt är 25år gammal nu. Mycket har bytts under årens lopp, men inte bilens originalkablage. Och där, under huven, har det blivit mycket varm, många gånger. Både då den gick som bruksbil i North Carolina och såklart under åren som racingbil här i Sverige. Varmt, kallt, varmt, kallt, varmt, kallt, i 25år. Det är nog dags att ge efter för Christers tjat och bygga ett helt nytt elsystem i vinter.

Torkel K skrev:

Ett klargörande, om nu någon eventuellt blir lite nervös och avskräckt inför risken för bucklor och skråmor i Roadsport: Vi har ganska bra koll på varandra! Vi vet liksom vem man kan ligga 2cm ifrån och vem man bör ge mer utrymme. Vi vet vem som är nybörjare, vem som just lackat om sin bil och vem man därmed självklart ska ta ut större avstånd och marginaler mot. Det var ju just därför det tog sådan tid för mig att ta mig förbi de där varvningarna - man stoppar inte in nosen precis var som helst innanför vem som helst. I fallet #90 vs #43 råkar vi vara två ganska erfarna racers som båda vet hur man skruvar och hur man i alla fall hjälpligt hanterar en lackspruta. Våra bilar var lite lagom rufsiga redan innan racet och inte en enda liten vilsen känsla blev kränkt i denna lilla kollision.

Det här är tamefasiken fint på riktigt att läsa!

Vi drar till Gelleråsen!

Så var det dags för SPVMs fjärde tävling under 2024 och denna gång skulle slaget stå på Gelleråsen Arena, aka Karlskoga Motorstadion. Förresten, vet ni varför banan har två namn samtidigt? Jag vet det, för jag googlade just...

Karlskoga Motorstadion är en 2 350 meter lång racerbana belägen vid väg 205 i Karlskoga kommun, vid byn Gelleråsen. Banan kallas därför oftast Gelleråsen. Gelleråsen var från början en grusslinga som var cirka en kilometer lång.

Fredag, förseningar, testning och quesadillas
På fredagen hade Gelleråsen själva en Trackday, vilket passade perfekt. Både jag, Anders, Christer, Lennart med flera hade anmält oss för att testa bilarna den dagen. Japp, ni läste rätt: Christer skulle för en gång skull också köra! Han hade lånat en bil och anmälde sig i absolut sista stund, till mångas förvåning och i alla fall min förtjusning.

Vad som gjorde mig mindre förtjust var de samtal jag fick under torsdagskvällen, rörande mitt riktiga jobb. Ni vet, det där kneget som faktiskt genererar pengar till hela kalaset. Eftersom jag jobbar ganska mycket mot USA, så måste jag ibland vara lite flexibel då det kommer till arbetstid. Ibland går nämligen saker snett på Amerikansk arbetstid, ca 8h efter oss här i Sverige, som t ex denna torsdagen. Efter ett par långa, plågsamma och i ärlighetens namn ganska meningslösa diskussioner med "kolonierna" beslöt jag mig för att det var för sent för avfärd. Istället lastade jag klart och hoppade i säng. Chefsmekanikern var hos sin mamma, vilket underlättade lite då jag och minivargarna istället gick upp aptidigt för att trucka fyra timmar upp till Gelleråsen och därmed bara missa ett körpass av fredagens träning.



Jag älskar Gelleråsen. Jag vet inte vad det är med just den banan, men det liksom lirar för mig där. Kanske är det just det där med alla snabba kurvor - jag älskar känslan av snabba kurvor. Full Smurf genom S-kurvorna, känna bilen glida lite lagom men samtidigt generera nog med G-krafter för att det ska kännas smått overkligt, det är faktiskt bättre än både pannkakor, sex och chokladglass. Samtidigt!

Bilen lirar. Det går lätt att nå hyfsat tempo på den torra banan. Som planerat i förväg experimenterar vi lite med inställningarna för att förbättra bromsningen, eftersom det är så avgörande på just Gelleråsen. Sedan började det regna och då kunde vi testa lite regn-setup också. Dock undvek jag att upprepa fjolårets fadäs, då en drivaxel mystiskt havererade, utan direkt provokation eller dra-åt-helvete-roligt driftande över curbsen.

Dagen avslutas med en kall bärs, hundpromenad och Kristenssonska quesadillas till alla. (Knepet är att göra pulled pork i god tid innan, frysa in och ta med sig i matlådor. De frysta matlådorna håller husvagnens lilla kylskåp kallt under resan till banan och väl framme kan köttet tinas/värmas i husvagnens micro. Så smäcker man ihop hela härligheten i stekpannan på några minuter.)




Lördag och minimala marginaler.
Lördagen bjöd på ett träningspass på morgonen och kval efter lunch. Vi var flera som låg tätt i tid under träningen. #34 Thomas Ohlsson har fått upp farten och utmanar stenhårt i toppen, hungrig som en utsvulten Dixie med synen låst på ett tuggben. Malmberg höll, som alltid, bra tempo och så helgens joker: Christer i den lånade #8. Kvalet blev stenhårt. Det är gaaanska jämt i Roadsport C!



Söndag, haveri och Full Smurf
När lamporna släcks och vi alla fäller ned gaspedalerna i Race 1 tyckte jag att jag kom iväg ganska bra, men #34 Thomas Ohlsson är snabbare rakt fram. Han har helt enkelt gjort läxan med utväxling (och aerodynamiken?) bättre än jag och jag kan inte haka på. Han tar täten och jag jagar efter, följd av Malmberg, Gellerstedt och Ling. Thomas och jag får en lite lucka ned till #42 David Malmberg, som är hårt uppvaktad av #8 Christer Gellerstedt. Thomas håller bra tempo, men jag kan hänga på. Jag visar mig i backspeglarna och försöker att ta det kallt. Det är gott om tid kvar på racet och det är bättre att stressa Thomas till ett misstag än att riskera ett själv.

Då hänger sig gasen. I nedväxlingen till Ejes, precis då jag som vanligt bromsar med tårna och klampar till på gasen med hälen, förblir gasen fullt öppen. Jag fortsätter bromsa för att inte putta till Thomas, och inser bittert genast vad som hänt. Jag tar escape-route rakt fram, slår av tändningen och rullar till en lämplig plats, längst bort, ur vägen. Det är ännu ett spjällhus som havererat och besviken kan jag bara se på då de andra fullföljer heatet. #34 Thomas Ohlsson tar hem en välförtjänt seger, efter att ha kört ett disciplinerat och snyggt race. #42 David Malmberg tar andraplatsen och Christer kniper sista platsen på pallen i #8.






Nå, vi måste göra något seriöst åt dessa spjällhus-haverier.



Men under söndagen kan vi inte göra annat än att montera dit ett nytt (som vi såklart har med oss) och tagga till som en uppretad Nellie när någon råkar gå för nära chefsmekanikern (eller husvagnen.... eller Fårrden... ). Något som för övrigt ibland får slätas över med att vår lilla gridgirl, som spontant älskar alla och utan minsta risk för pinsamheter kan puttas fram för att "take one for the team".



Eftersom jag uppvaktade Thomas och han körde ganska defensivt de 3 första varven, sattes inga snabba varvtider då. Alltså fann jag mig på 5e plats på griden då vi ställde upp inför race 2, laddad, taggad och minst sagt sugen på revansch. Jag kör ut på banan och börjar genast värma däck, varpå ett tydligt skrammel hörs från höger fram någonstans. Det låter väldigt mycket som att något lossnat, så jag gör vad varje seriös racingförare gör: Kollar bromsarna (check), hoppas att det inte var något viktigt som lossnade och glömmer genast bort saken.

Det blev ett riktigt häftigt heat! Efteråt trodde jag första att det inte blev någon film, för kameran inne i bilen hade fått slut på batteri, men väl hemma igen kunde jag konstatera att med maximal tur dog den efter sista omkörningen.

Efter heatet fick jag en present av Melwin Waern. Det är den förlorade delen av spjällhuset som återvänt till boet (eller till brottsplatsen?)! Den hade tydligen klamrat sig fast ovanpå splittern, likt en treåring som hänger fast vid pappas ben och inte vill bli lämnad på dagis, och det var alltså DEN som ramlade av där vid uppvärmningen. Mycket positivt fick jag därmed bekräftat, genom att pussla ihop de tillgängliga bitarna, att om det var något som gick genom motorn så var det absolut minimala små bitar.




Tråkigt nog fick #34 Thomas Ohlsson bryta sista heatet med motorfel, så prispallen blev den följande. Men det var helt otroligt kul att, för första men garanterat inte sista gången, dela prispall med Christer!





Nu laddar vi järnet inför finalen på Falkenberg, samt gör en del åtgärder för att fixa vad vi misstänker kan orsaka att spjällhusen havererar.

Riktigt nice race video

Tack! Maximal tur att batteriet i GoPron och räckte.

Bromsningen vid 8.45 såg dramatisk/fantastisk ut.