Jag pysslar vidare med Svenne-Roden, även om Racing och Miatan har prioritet såhär strax inför säsongsstart.

Passagerarstolen behöver motsvarande "podium" som förarstolen. Ett överblivet burrör och lite 3mm plåt användes.



"Tjipp på er och välkömna te Hajk. Idag ska vi tala om att lägga gölv. Men inte vilket gölv som hälst, utan HötRödgölv!"


Kardanen har fått ett nytt stödlager. Fästet (som får bo inne i resterna från den gamla kardantunneln) ska förstärkas något innan vi är helt klara.



Och så har minimekanikern faktiskt, såhär ett år in i tråden, totalt vuxit ur sina mekarbrallor och fick därför ett nytt par. Något man kan vara väääldigt stolt över.

-"Vet du vem som kan meka?? huh"
-"Här ser du en som kan, jajemen!"

Som ni vet (vi är ju alla vuxna här!) så är kardantunneln det lättaste av plåtarbetet på en bil, förutsatt att man byggt en rimligt snygg torpedvägg och ett hyfsat välformat golv. Man dämpar ljuset i garaget lite, sätter på Barry White på garagestereon och kanske (om man vill skynda på processen lite) ställer man fram en flaska bubbel. Sedan är det bara en frågan om att ha lite tålamod. För när en torpedvägg och ett golv tycker riktigt mycket om varandra...... så får de en kardantunnel ihop!







Självklart är det långt från klart. Jag har glipor att fixa (mätte fel vid växelspaken, men orkade inte göra en ny plåt), plåt att lite försiktigt bända på plats och svetsa och så vidare. Sedan ska ett antal timmar spenderas under bilen, med svetspistolen i näven (alltid lika bekvämt!) för att göra klart där.

Men...... det går framåt! Plötsligt känns det avsevärt mer som en bil.

Stort tack till SSK för ännu en väl utförd tävlingshelg! Trevligt folk, duktiga funktionärer, bra speaker och väloljat arrangemang - Som vanligt en väl utförd tävling!


Det var en absolut toppenhelg! Bra väder, trevligt folk och fantastisk racing!

Fredagen - Diplomatik, förkylningar och föräldraskap

Jag hade lyxat till det lite och tagit fredagen ledig, trots att det inte var någon träning. Tur var det! Min son, som långsamt höll på att hämta sig från en 10dagar lång förkylning/hosta (tur jag jobbar hemifrån!) var nu äntligen frisk nog att hänga med och hade fått klartecken att göra så på torsdagen. Men så, natten torsdag-fredag, fick han såklart ont i ett öra och sov knappt 3 timmar. Fredag morgon deklarerade han sig själv såklart helt frisk och i stånd att hänga med till Falkenberg, samtidigt som han lite diskret tryckte gosfilten mot örat och låtsades att det inte gjorde ont alls. En snabbtur till Vaggeryd gjordes, sonen fylldes med allt vad apoteket hade att erbjuda och så började vi lasta. Farfar, som startat dagen klart tidigare än vi, kom åkande i husbilen från Ingarö. Diverse förhandlingar gjordes ("Men älskade barn, du har ju ont i örat!" "Jag SKA FÖLJA MEEED!!") och sedan stängde sonen helt sonika in sig med yngsta hunden i Fårrden och vägrade komma ut. (Förtydligande: hunden hade gärna kommit ut igen, men absolut inte sonen).

Om ni har läst tidigare i tråden så vet ni redan hur detta slutade. Jag är en farsa med ganska mjukt hjärta och sonen fick (väl dopad med Ipren, Alvedon, öronspray and nässpray) såklart åka med. En ytterligare mycket kort förhandling följde, där sonen insisterade på att även yngsta hunden måååste få åka med, men där var jag orubblig. Vi lastade klart med Miatan bak på Fårrden, barnstolen i hytten och husvagnen på släp. Vi skulle sova i farfars husbil, men husvagnen ingick i det paket med mat/dryck/boende jag mutat teamets frivillige mekaniker Gustav med. Då upptäckte vi att den äldsta jycken inte längre sov i sin hunnasäng i garaget, utan var försvunnen. Vi letade överallt, för att ropa är numera helt verkningslöst då den 100hundår gamla damen är ganska döv. Efter att jag hunnit bli genuint orolig (det är ett helvete att leta reda på en döv hund) så hittades hon (såklart!!) i husbilen, där hon gått in och lagt sig, fast besluten om att även hon skulle med på racing.


Med en glad liten grabb fastspänd i Fårrden och en tvärsur gammal tik kvar i huset styrde vi kosan söderut. Minimekanikern somnade inte helt oväntat efter 3km och tog igen några av de timmar med sömn han tappat under natten. Jag själv, bakom ratten, fick nöja mig med kaffe och Storytel. Stop 1 var Värnamo där vi fyllde på med diesel, bensin och burgare. Stop 2 var Falkenberg Motorstadium. Nu var vi taggade! Vi lastade av och satte upp läger bredvid Team Heijel/Gellerstedt.




Lördagen - Det lirar inte riktigt.
Som tur är (tack till proffsiga apotekare i Vaggeryd!) sover sonen som en stock genom hela natten och vaknar i avsevärt bättre skick. Vi inleder med att rulla bort Fårrden till bussen som Apex.se placerat i depån. Grabbarna från Apex sätter igång med att befria de återstående 8 av mina racinghjul från slitna Kumhodäck och sko dem med nya Nankang, det nya enhetsdäcket för Roadsport C. Det är en kall morgon och från Fårrdens varma hytt ser vi bil efter bil i de andra klasserna halka av banan i chikanen.
- "Ser du där? Gör inte så!", förmanar sonen, och jag lovar att försöka hålla mig på banan.
- "Man måste värma upp däcken, förstår du pappa", förmanar han vidare, "räserdäck måste vara riktigt varma, annars är de jättehalkiga."
Och han har ju helt rätt!

Vi får ett 15min träningpass innan kvalet och jag inleder försiktigt på den hala banan. Nankangdäcken kommer förträffligt snabbt upp i grepp, även om jag aldrig får upp den i rätt temp. Efter ett par tveksamma varv kommer jag in och låter gänget ta däcktryck. Ut ett par varv till och försöker få lite tempo, men bilen är hopplöst överstyrd. Rumpan begränsar mig överallt, i varenda kurva. Passet avslutas tidigt då bromsarna börjar ta förbaskat dåligt med en tur i escape-route efter start/mål-rakan som resultat. Jag återvände till depån.

Bromsarnas tillkortakommanden visade sig ha enklaste möjliga rotorsak: Bromsbeläggen var slut. Jag hade faktiskt kollat dem och beslutat att köra dem en helg till, men såklart var en av dem, på insidan, avsevärt mer sliten än de övriga. Nåja, nya belägg fanns med i Fårrden och med Wilwood-oken tar det bokstavligen 5min att byta. Jag klurade på hur vi skulle tweaka inställningarna på bilen för att få mer grepp i rumpan, medan Gustav rapporterade att jag var hade satt 6e bästa tid på träningen.

Efter lite justeringar var det dags för kval. Justeringarna hade hjälpt och bilen betedde sig bättre, men inte riktigt bra. Jag får ett par fria varv och trycker på. 0.52.3X står det ett par gånger på laptimern. Så hamnar jag i trafik igen, men sista varvet innan målflagg är fritt. Jag satsar och sätter 0.52.0. Det räcker för 6e startruta. Inte där jag hade hoppats på, men det får duga med en bil som vickade på rumpan vid varje tillfälle.

Då jag svettig och varm återvänder till depån möts jag av en glad lite femåring som tycker vi ska köra MER racing, men samtidigt inte vill pappa ska vara borta mer. Jag skalar av mig de svettiga räserkläderna, hänger upp dem i tältet ovanför Miatan och öppnar en kall bärs. Livet är helt OK.








På kvällen grillar vi och käkar kungligt, kollar över Miatan efter lösa saker som ska vara fasta saker, promenerar runt banan med Nettan och hunden Leo samt rådfrågar Professor Gellerstedt om hur vi ska få Miatan att sluta göra Shakira-imitationer i kurvorna. Vi resonerar oss fram till ett par möjligheter och jag bestämmer mig för två åtgärder.

Går det fort i Roadsport C? Ja, det gör det. Eller vad sägs om Malmbergs pole-tid på 0.51.3? Eller, egentligen mer imponerande: En kvaltid på 0.52.9 placerar dig på tionde startruta.

Söndag - Full Smurf!
Mina justeringar hjälpte och redan på första varvet är det uppenbart att min underbara Miata fått tillbaka sin balans och otroliga grepp i kurvorna. Jag får en bra start och tar mig förbi Ulf Andersson redan innan chikanen och sätter därefter av efter Petter Sångberg. Petter jagar i sin tur Anders Stomberg och vi jagar alla tre Daniel Nyman. Sångberg gör en klassisk omkörning på Stomberg vid inbromsningen till Chickanen, men missar en växel ett par varv senare och blir av med positionen igen. Stomberg får en lucka ned till oss och jag uppvaktar Sångberg så gott jag kan. Ett antal varv (5, kanske?) hänger jag bara med men kommer inte nära nog för att sätta in en stöt. Så har vi jobbat oss ikapp Stomberg igen och Sångberg tar sig förbi i chikanen. Bataljen gör så Stomberg tappar nog med fart för att jag ska komma ikapp och förbi, även jag. Fjärde plats, det tar sig! Jag och Petter följs åt och tar bit för bit in avståndet till Daniel Nyman. I chikanen sätter Petter in en stöt men kommer inte förbi. Han tar ett högt spår för att göra ett nytt försök, men missar att petite moa nu är ikapp. Snabbt sveper jag förbi i utgången på chikanen och sätter av efter Nyman, nu med Petter tätt efter istället för före. Tredje plats!

Jag växlar mellan att uppvaktar Nyman och ta lite defensiva spår för att hålla Sångberg bakom mig. Jag ser till att synas i Nymans backspeglar och krypa nära på rakan, allt för att stressa honom. Det funkar till viss del, vi har nu dragit upp ganska rejält tempo och det går lite yvigt ibland. Så är jag nära nog för en stöt i inbromsningen till chikanen. Nyman täcker insidan, jag går på ytterspår och Petter går in på insidan bakom Nyman. Men, så ser jag hur Petter tyvärr inte riktigt får ned farten i tid. Han råkar ge Nyman en liiiiten liten putt och det är tyvärr nog för att vända på Nyman. Som tur är kolliderar vi inte ytterligare och jag finner mig, på något magiskt vis, nu andra plats!

Att fånga Malmberg är såklart en ren omöjlighet. Den mannen hade redan kört iväg i fjärran, likt Saxon på väg mot Mexiko eller Meatloaf på motorcykel ut ur helvetet. På de sista varven har jag trubbel att få i femman på baksidan, kanske för att växellådan nu är apvarm eller kanske för att jag bara klantar mig. Det är nog för att en konkurrent ska komma nära igen och till min förvåning är det Doktor Stomberg som är på besök! Men, jag håller min andraplats och går i mål med ett glädjevrål inne i bilen.

Andra racet blir avsevärt mindre intressant. Jag satte 0.51.4 som bästa varvtid i första racet och får som belöning för det starta i tredje ruta. Malmberg, Stångberg och jag bryter oss loss från de andra och ligger som en trio ganska länge. Men så tillslut börjar mina däck bli väldigt varma och det går lite väl nära gränsen här och där. Jag ger upp hoppet om en andraplats och släpper av bara liiiite lite på tempot. Genast är Stomberg ikapp igen och uppvaktar friskt. Med ett par varv kvar sätter jag återigen fullt ös och behåller min tredjeplats in i mål.

En superstart på säsongen och så otroligt kul racing! In-car videos kommer!

Grattis till placeringarna Torkel och som vanligt, kul med foton och en härligt underhållande förberedelse- och racerapport.
Ser fram mot videon från de snabbare leden

Kullen nästa,
Hej Kari

Grattis!!! och tack för en fantastisk rapport!

Eddie Varvstopp skrev:

Grattis!!! och tack för en fantastisk rapport!

Precis mina tankar!!

Grattis och tack för en fantastisk bra racerapport (som vanligt) !

Men vad höll ni på med och trixade med ljuddämperiet där på bilderna? Fick du ljudproplem? eller något trasigt bara?

Björn Davidsson skrev:

Grattis och tack för en fantastisk bra racerapport (som vanligt) !

Tack! Det var inte meningen att skriva ihop en hel roman, men jag var fortfarande lite "high on life" när jag satte mig bakom tangenterna.

Björn Davidsson skrev:

Men vad höll ni på med och trixade med ljuddämperiet där på bilderna? Fick du ljudproplem? eller något trasigt bara?

Bilen var liiiite högljud. Vi fick ingen formel kommunikation av tävlingsledningen, men en artig "bara så du vet" över en bärs på lördagskvällen. Så vi ville, både för vår och för SSKs skull, göra vad vi kunde. Så Gustav gjorde en hjälte insats och hängde på låset hos Biltema på lördag morgon för att köpa en rejäl krök, som monterades snett ned mot backen (men dock 75mm ovan asfalten!) inför race 1.



Gustav kunde dock inte själv riktigt leva med sin skapelse utan var tvungen att förbättra den rent estetiska aspekten. Så på eftermiddagen, mellan racen, lånade han lite verktyg och skapade den ytterst smakfulla slutversionen. Lite femtiotalsstuk, som en lejontass, blev det. Kunde komma direkt från en Bel Air, om du frågar mig. Mycket elegant.

Torkel K skrev:

lejontass

Så.. en permanent kroma lejontass som permanent lösning till nästa? Kanske dela till två slutrör/tassar för att ytterligare minska ljudtrycket?

Axly skrev:

Torkel K skrev: lejontass Så.. en permanent kroma lejontass som permanent lösning till nästa? Kanske dela till två slutrör/tassar för att ytterligare minska ljudtrycket?

Njaaaa, alltså.... varför stannad där, när man kan gå hela vägen?

Det går ju att ha en ljuddämpare med innehåll också. En otrimmad (<200hk) behöver inte ha odämpat 2,5", det finns inga (kännbara eller mätbara) förluster med dämpning så vi slipper skämmas för bilmodellen i depån

Niklas Falk skrev:

Det går ju att ha en ljuddämpare med innehåll också. En otrimmad (<200hk) behöver inte ha odämpat 2,5", det finns inga (kännbara eller mätbara) förluster med dämpning så vi slipper skämmas för bilmodellen i depån

Nu gör du mig besviken......
- Patriot har faktiskt ljuddämpare i sina sidepipes!
- Antyder du att jag skulle ha under 200hästar i min Roadsport-Miata?
- Jag har faktiskt ett gammalt Flyin Miata-system som bara är 2,25".
- Jag skäms ytterst sällan, för någonting alls.

Skämt och sidor så har bilen nu ett tämligen organiskt framvuxet avgassystem. I tidernas gryning var det ett 2,25" system från Flyin Miata som jag köpte begagnat i North Carolina (ung, pank och fågelfri, ni vet). Bilen var då absolut inte högljudd. Så lade jag till ett RacingBeat-grenrör och den lät lite mer (bättre). Sedan havererade katalysatorn och byttes ut mot en SBF-katalysator. Efter det sänkte jag golvet för att få stolen lägre och då hamnade den runda resonansljuddämpare som Flyin Miata använder väääldigt nära golvplåten och min rumpestump. Trots att jag skarvade i rör och försökte få undan den, så slog dämparen emot golvplåten i kurvorna och blev väl svettigt om stjärten. Trots att jag är ganska liberal med kap och svets var det för sabla trångt att få plats med allt som skulle rymmas under bilen. Så resonansdämparen fick helt enkelt hamna på skroten.

Resultatet är en bil som faktiskt bara har LITE högre ljudnivå än de andra bilarna, men en helt annan ton. Den låter mera skrikigt och skränigt, vilket våra öron upplever som "högt", men som mikrofonerna såklart inte bryr sig om.

Men någon åtgärd får det nog bli, för att dämpa henne en smula. Jag ska lyfta upp, titta och klura lite.

Torkel K skrev:

Axly skrev: Torkel K skrev: lejontass Så.. en permanent kroma lejontass som permanent lösning till nästa? Kanske dela till två slutrör/tassar för att ytterligare minska ljudtrycket? Njaaaa, alltså.... varför stannad där, när man kan gå hela vägen?

side-lejon-pipe-tassar! Du lär vara först med det om inte annat

Tack till apex.se för att ni fotade mitt svettiga nylle!

Grattis ! Bra kört och skrivet!
Verkar kul.

Grattis!!

Härlig racerapport! Kul att läsa om bravaderna!

Torkel K skrev:

Den mannen hade redan kört iväg i fjärran, likt Saxon på väg mot Mexiko eller Meatloaf på motorcykel ut ur helvetet.

10 av 10 möjliga Astrid Lindgren för detta litterära mästerverk!!!

Stort grattis till körningen också naturligtvis

/C

Underbar racerapport!

Mina herrar, ni är alltför vänliga. Kul att ni gillar tråden!