Ett gammalt EVO-citat...

...jag hittade i en lika gammal tråd.

Garvade av stolen första gången Johan berättade detta...

Martin Buckley - evo skrev:

...trackdays, a strange concept for people who can't bring themselves to actually race a car, a bit like watching a porn film with all the good bits taken out

Såg det också, helt underbart citat och dessutom helt sant

Johan.. skrev:

Såg det också, helt underbart citat och dessutom helt sant

Sant, sa Bill. Sant, sa Bull.

*underligt få inlägg i denna tråden...undra varför Johan*

Andreas Lidström skrev:

Johan.. skrev: Såg det också, helt underbart citat och dessutom helt sant Sant, sa Bill. Sant, sa Bull. *underligt få inlägg i denna tråden...undra varför Johan*

Alla har vi ambition att tävla, men vägen dit är lång. Jag blev inte av med oskulden samma dag som jag blev könsmogen så jag nöjer mig med att porra på banträffar så länge..

sweanders skrev:

Alla har vi ambition att tävla, men vägen dit är lång. Jag blev inte av med oskulden samma dag som jag blev könsmogen så jag nöjer mig med att porra på banträffar så länge..

Jag tror liknelsen du letar efter är "handtralla" och inte porra

Johan.. skrev:

sweanders skrev: Alla har vi ambition att tävla, men vägen dit är lång. Jag blev inte av med oskulden samma dag som jag blev könsmogen så jag nöjer mig med att porra på banträffar så länge.. Jag tror liknelsen du letar efter är "handtralla" och inte porra

sweanders skrev:

Alla har vi ambition att tävla, men vägen dit är lång. Jag blev inte av med oskulden samma dag som jag blev könsmogen så jag nöjer mig med att porra på banträffar så länge..

För att vara lite allvarlig så är det är banåka jäkligt häftigt, men det blir betydligt mindre häftigt när man provat nästa steg sas. Svårt att beskriva känslan men ord dock, men när du åker med gatbil på banan efter att ha åkt racebil i race så känns upplevelsen betydligt fattigare och avskalad.

Johan.. skrev:

För att vara lite allvarlig så är det är banåka jäkligt häftigt, men det blir betydligt mindre häftigt när man provat nästa steg sas. Svårt att beskriva känslan men ord dock, men när du åker med gatbil på banan efter att ha åkt racebil i race så känns upplevelsen betydligt fattigare och avskalad.

Är jag den enda som inte håller med om detta Båda är lika kul och skillnaden är inte så enorm IMHo.

Magnus Thomé skrev:

Johan.. skrev: För att vara lite allvarlig så är det är banåka jäkligt häftigt, men det blir betydligt mindre häftigt när man provat nästa steg sas. Svårt att beskriva känslan men ord dock, men när du åker med gatbil på banan efter att ha åkt racebil i race så känns upplevelsen betydligt fattigare och avskalad. Är jag den enda som inte håller med om detta

Du är väl glad bara du får köra...vad som...bara det svänger...

Men allvarligt, kan du inte tycka att racemomentet tillför ngt lite extra?
Eller tillhör du dendär typen personer utan sjukt utvecklad tävlingsinstinkt?

Själv är jag lite tvärtom...sitter och surar varje varv Morin varvar en för att dieseln inte orkar haka på...

Jag flyttar jättegärna på mig för snabbare bilar...


Det är väl något fel på mig



EDIT: Jag trodde iof halva mitt liv att jag inte hade tävlingsinstinkt. Tills någon sa att jag hade det. Då fick jag klura lite på det och det stämmer nog att jag har det. Om jag får usla tider (utifrån vad jag kör med) i slalom så tappar jag humöret något helt totalt iaf. Och under race så är bra varvtider väldigt viktigt.

Andreas Lidström skrev:

Du är väl glad bara du får köra...vad som...bara det svänger...

Läs igen...

Sa inte att jag inte flyttar mig, det har jag tom fått mkt för i SLC av bla Morin och andra med de riktigt snabba bilarna. Jag sa att jag hatar då jag inser att jag inte kan hålla deras tempo när jag "ska haka på"... VILL inte inse riktigt att jag åker helt fel kalss, men jag lär mig.

Banträff är skitkul och man kan ligga och nöta på spåret och verkligen försöka köra snyggt utan att behöva bry sig om så mkt annat.

I raceär det "FRAMÅT" som gäller och man jagar hela tiden max ur alla bitar. Kan väl inte säga att jag kör direkt jätteavvaktande på banträffarna, men race är race. Då betyder farten verkligen.
Sen om vi lägger på att man åker varv efter varv efter varv med värsta konkurenten framför/bakom och man slåss om position...den kännslan får man inte uppleva på banträff...tack och lov.

Sen närheten under race. Allt kommer närmre, är mer på marginalen osv osv.
Man vill prestera max. Man SKA prestera max.

Banträff åker man bara för det höga nöjets skull. Tävla gör man för att vinna.

Fler som har tankar om detta?
Filosofiskt men intressant.

och, nä, jag har inte förakt mot "gatåkare", som NSX-Klas tror...

Andreas Lidström skrev:

Banträff åker man bara för det höga nöjets skull. Tävla gör man för att vinna.

Banträff åker man bara för det höga nöjets skull. Tävla gör man för det höga nöjets skull.... Och för känslan att prestera maximalt utifrån det material man har.





okej, vi släpper båda gärna förbi. Men jag gnisslar inte tänderna

Läs igen igen...

Jag HAR inga problem att flytta mig...vill bara åka lika fort... >


*nu retas du bara*

Håller med dig i din omformulering om att ta ut max ur amterial osv osv.
Men det är ju det jag menar...tycker du inte det ger en extra nerv åt körandet som man inte får på banträffkörning?
Ärligt alltså...

Är det politiskt inkorrekt att tycka såhär på rejsa kanske?

Det är skillnad. Absolut. Men jag tycker andra verkar uppleva mer skillnad än vad jag gör.

I race så kör man ju "själv" på banan så fort man inte har en bil direkt inpå. En dryg billängd eller två räcker ju ... Men det är roligare att köra om i race än på banträff



EDIT: Jag har nog känt att det är mer politiskt inkorrekt att tycka som jag gör

Där kom du in på det jag ville åt: OMKÖRNINGAR!

Skitkul ju när/om man lyckas lura ngn eller stressar till ett misstag så man kan ta sig förbi.

Detta moment saknas ju, förhoppningsvis, totalt på banträff...men det är precis vad racing går ut på...köra om, ta placeringar.

Vi börjar närma oss pudelns kärna.

Man försöker prestera maximalt med det material och med den erfarenhet man har för det höga nöjets skull. Sen om det sker på en banträff eller på ett race ändrar ju bara på de regler man måste rätta sej efter.

Annars så tycker jag att det krävs lite mer vana och engagemang för att uppskatta tävlingsmomentet i race jämfört med vad som krävs för att uppskatta en banträff. Dessutom tycker jag det gör det stor skillnad om tidtagning är tillåtet eller inte, även om det inte är tävling.

Vet inte om jag går lite mer på herr Thomés linje när jag säger att i valet mellan en pajätartävling och en riktigt schysst entrecote så väljer jag köttbiten vilken dag som helst. Det är upplevelsen jag är ute efter snarare än att veta vem som vann.

För mig är banmöten en fråga om att få använda en sportbil som den verkligen är tänkt att användas utan att riskera livet på sina mottrafikanter. Att det sedan är roligt att hitta ständigt bättre spår och bli snabbare är något annat.

Fast själv har jag bara kört en enda tävling på bana så jag vet inte så mycket om den biten...

För min del hade det gärna fått lov att finnas 3-varvs banracing. Då hade man fått plats med många fler starter på en och samma dag

Poäng utdelas efter hur många placeringar man tar på 3 varv. Omvänd startordning, snabbast startar sist och 3 heat

Fast plåtbudgeten hade nog blivit hög


Edit: Jag har hört talas om något som heter rallycross .........

Ett annat klassiskt citat på vår båt när vi seglade: "Det är inte roligt att segla, det är roligt att vinna"

Fast det är grymt roligt att köra på bana, oavsett om det är race eller inte. Troligen så är jag väl fortfarande i "smekmånadsfasen" av mitt bankörande så jag kommer säkert ramla in i "Det är inte roligt att köra, det är roligt att vinna" om ett tag... Blir inte mycket roligt då antar jag.

Resonerade analogt med detta när jag bestämde mig för att börja tävla, men nu har jag inte känt på det ännu eftersom jag var ganska ensam på banan under premiären.

Men då vägde jag långlopp mot sprintlopp och trodde att man skulle få mer av essensen av själva tävlingsmomentet i sprintlopp. Tror det iofs fortfarande. Men det var därför jag valde sprint iaf.

om man nu ska jämföra discipliner inom racing.

Men med risk att få på skallen som icke insatt så känns det som det finns tre-fyra nivåer vad gäller "tävlingsnerv" på bana: Banträff alt. träningspass med racebil -> långlopp -> sprintracing -> åsså kanske rallycross?

Vad gäller mig personligen så är jag högst osäker på om jag har den, antagligen lite speciella, personlighet som krävs för sprintracing. Jag tror jag är ganska tillfreds med att "nöta spår" utan så mycket sällskap. Men man måste ju testa......

Ev. blir det både lång- och sprintlopp i år, kanske man skulle ha väntat till efter det innan man började glappa?