Hej alla glada,

Tänte ta mitt 100:e inlägg för en fråga som aktualiserats på sista tiden:
Hur skall jag få stil på min rädsla ??? och nej, detta är nog inte OT, även om inledningen bär den signaturen....

Det hela började för några månader sedan då jag var ute och klättrade:


Jag råkade ut för en liten "incident" och tappade greppet rätt så rejält och föll ca 4 meter på en svaklippa... En svaklippa är per definition en klippa som lutar "inåt", alltså om man ställer sig rakt upp på fötterna så är klippan lutande ifrån dig. Nåja en svaklippa har det problemet att man får olika klipphyllor på olika höjder. Detta får till följd att om man faller 4 meter som jag gjorde, så bangade jag i en klipphylla, allt detta eftersom den personen som säkrade mig inte riktigt var kapabel till det.... Aldrig klättra med en okänd som sagt....

I vilket fall, sedan dess har jag varit en riktig fegis i tid och otid, och så även när det gäller att framföra bilen. Alltså, jag har lyckats bygga upp någon form av mental puckel (berg ) framför mig som gör att jag bangar stenhårt tidvis (inte alltid). Som jämförelse kan jag säga såhär: Jag har klättra markant tuffare leder än den jag föll på (det var en 4:a led, jag klättrar 6:or normalt sett).

Någon som har något bra tips på mental träning eller nå'tt sådant får gärna bidra med detta

ouch, "been there, done that, got the t-shirt" Men jag klättrade med en polare som stod och tittade på tjejerna på leden bredvid! Han blev rätt spak när jag landade, utan att han tänkte att jag började klättra.

Men jag kan bara använda det gamla citatet "get back on the horse".

Jag har själv praktiserat det flera ggr efter flera olyckor och hemska incidenter.

När det gäller mental träning så tror jag på "mental genomförande". Det innebär att du går igenom det momentet som du har svårt för gång på gång. från första förberedelse tills sista avslut. Försök att visualisera varenda detalj, del, känsla.

ex.
1. plocka fram klätterselet, gå igenom selet. del för del, kontrollera varenda rem.
2. trä på selet, tänk på den säkra omslutande känsla som uppkommer när lår-remmarna spänner. justera selet. spänn åt. ta det obligatoriska djupa andetaget.
3. ta upp karbinhaken, känn vikten i handen, snäpp lite med "latchen" mha tummen. lyssna till det metalliska klingandet. kontrollera låset.
etc.

detta bör göras i ett lugnt rum utan störande ljud. Och repeteras flerra gånger per session, men med vissa förändringar. Du måste även lägga in misstag, fall i bland . Men bara nyttiga! tänk inte på det som hände.

Istället repetera det klassiska "slip n catch" fingrarna som sakta glider, viljan som med alla medel försöker att fingrarna ska hålla kvar, uppgivelsens realisation av förlust. fallet. den underbara känslan av viktlöshet, åtstramningen i selet, rycket av repet, ljudet och känslan av sulorna på klätterskorna smackar i väggen.

omstarten

känslan av hämnd, "nu skall detta led h*lv*t*" besegras. på med mer talk. ta första handgreppet, sätt upp foten, känn greppet av sulorna. titta upp, se det förbenade stället där du tappade greppet. kisa. djupt andetag. flexa lite med knänen. bit ihop, sparka ifrån och upp mot toppen

Prova...

När jag var liten klättrade jag och polaren upp på en silo för att kolla utsikten. När vi skulle ner igen tordes kompisen inte ens kolla ner och började yla om brandkåren. Vi var på förbjudet område så jag sa till grabben, om du inte klättrar ner får du stryck. Och ner kom han. Jag säger bara en sak, motivation löser alla problem.

Är ingen expert men av egen erfarenhet så brukar det gå över efter ett tag så länge man inte lägger av med det man tycker är skrämmande. Under tiden får man helt enkelt bita ihop.
Egentligen är det ju en ganska sund känsla, att vara lite skraj för sånt som skadat en, så länge det inte blir en fobi.

Det värsta är när man bryter nåt ben och inte kan fortsätta göra det man gjorde på ett tag, så kan det ta emot. Jag har ramlat från några meters höjd och brytit benet och blev efter det lite höjdrädd, när jag väl kunde gå utan kryckor igen. Men det gick över. Jag lyckades förresten med konststycket att gå på kryckor minst en gång per år mellan att jag var 12 och 26 år, i 15 år i sträck. Till slut fick jag ett par egna kryckor.

En intressant observation med det är att de ggr jag lyckats "ramla" ifrån höga höjder i lätt berusat tillstånd har jag inte känt något som helst ångest för höjder efteråt. Det har visserligen bara hänt 2 ggr, men det verkar som det är själva skräcken man känner i samband med händelsen som ger rädsla och inte ett intelligent konstaterande att jag gjorde illa mig p.g.a. att jag gjorde nåt lite farligt. Visserligen kände jag rädsla när jag ramlade i fyllan också, det var inte så att jag var kanonplakat och knappt minns nåt, men det blir ju alltid lite dämpade känslor. Alla andra ggr när jag kraschat med moped, cross, ramlat ifrån höjder, etc. har det alltid känts obehagligt efteråt. Så du får väl testa att klättra full i fortsättningen...

En sak man kan göra är att ta med sig en höjdrädd människa o klättra.
Du kommer då att ha fullt upp att övertyga den rädde och hålla god min
hela dagen. Efter det kanske det lättar.

Tackar för peppningarna

Jag skall kanske tillägga att bilden som jag har i inlägget är taget efter det att jag repeterat just den leden som jag trillade på så den delen är så att säga fixad. Kruxet är att nu har jag börja tänka istället för att klättra....

Jag har smällt ordentligt med bil en enda gång. Och det satt i ett bra tag. Jag åkte länge omkring o kände "nu tappar jag baken o åker av" hela hela tiden För min del var slalom en bra terapi, där gjorde det inget om jag tappade bilen o gjorde en piruett eller så. Så då blev det lugnt att satsa 99,99 - 101% Större delen av rädslan nötte jag så sakteliga bort. Det sitter en liten bit kvar men den ser jag som nyttig.

Jag hoppar fallskärm, och även om min rädsla för det har minskat mer och mer ju mer jag hoppat, så finns den fortfarande kvar i bakhuvudet. För min del hoppas jag att den aldrig ska försvinna helt, för ett visst mått av rädsla tycker jag behövs för ett bra och säkert genomförande - utan den är det lätt hänt att man blir dumdristig. Jag försöker att inte vara "rädd" för rädslan och nervositeten längre, utan istället använda den för att fokusera på det som ska göras.

För att hantera rädslan tycker jag dessa två metoder fungerar alldeles utmärkt

Visualisering.
Gå igenom hoppet på marken, se och känn inom dig vad det är du ska göra, och hur du ska göra det på ett bra sätt. Upprepa detta både på marken och när du sitter i flyget på väg upp tills du känner dig säker på att du har koll på ditt hopp.

Rutiner.
Gå igenom din utrustning innan du klär på dig (en säkerhets-check för att se att skärm och annat ser bra ut och inget är trasigt). På med riggen och annan utrustning och dra åt remmarna. Precis innan uthopp - en sista check av remmar och sprintar. Hopp. Gå igenom samma rutin före varje hopp så att du kan känna dig säker på att du inte missat något.

ovanstående är självklart inte direkt applicerbart på andra saker än fallskärmshoppning, men principerna går ändå att använda till det mesta. Speciellt visualisering av genomförande av olika saker kan vara väldigt nyttigt i många situationer - elitidrottare brukar vara duktiga på detta.


/Matti

När jag var 8:a körde jag in i ett träd (ja det var klantigt ) och bröt benet, hade väldigt ont osv. Men eftersom jag var ung och dum så fortsatte jag åka nästa år, i skogen.
Men det är väl lite skillnad mot när man är liten och "vuxen".

Magnus Thomé skrev:

Jag har smällt ordentligt med bil en enda gång. Och det satt i ett bra tag. Jag åkte länge omkring o kände "nu tappar jag baken o åker av" hela hela tiden För min del var slalom en bra terapi, där gjorde det inget om jag tappade bilen o gjorde en piruett eller så. Så då blev det lugnt att satsa 99,99 - 101% Större delen av rädslan nötte jag så sakteliga bort. Det sitter en liten bit kvar men den ser jag som nyttig.

Så känner jag ibland också, men det beror nog mer på oerfarenhet och osäkerthet. Specielt när det regnar.

Jag och en kompis körde in i en telestolpe i vintras, efter det var man ju lite skraj att köra på snö, även att det inte var jag som körde in i stolpen.
När saker går sönder och det händer mycket saker omkring, tror jag att man tänker efter lite mer och känner osäkerhet. Det är väl ungefär samma sak som när man tänker:"Vad skulle ha hänt om jag hade mött en lastbil när jag körde om nu".
Man lugnar ner sig och tar det lite lugnare.

Matti R skrev:

För att hantera rädslan tycker jag dessa två metoder fungerar alldeles utmärkt Visualisering. Rutiner. /Matti

Bra metoder Går att använda till "allt"

widde skrev:

Men jag kan bara använda det gamla citatet "get back on the horse". Jag har själv praktiserat det flera ggr efter flera olyckor och hemska incidenter. När det gäller mental träning så tror jag på "mental genomförande". Det innebär att du går igenom det momentet som du har svårt för gång på gång. från första förberedelse tills sista avslut. Försök att visualisera varenda detalj, del, känsla. detta bör göras i ett lugnt rum utan störande ljud. Och repeteras flerra gånger per session, men med vissa förändringar. Du måste även lägga in misstag, fall i bland . Men bara nyttiga! tänk inte på det som hände. Istället repetera det klassiska "slip n catch" fingrarna som sakta glider, viljan som med alla medel försöker att fingrarna ska hålla kvar, uppgivelsens realisation av förlust. fallet. den underbara känslan av viktlöshet, åtstramningen i selet, rycket av repet, ljudet och känslan av sulorna på klätterskorna smackar i väggen. omstarten känslan av hämnd, "nu skall detta led h*lv*t*" besegras. på med mer talk. ta första handgreppet, sätt upp foten, känn greppet av sulorna. titta upp, se det förbenade stället där du tappade greppet. kisa. djupt andetag. flexa lite med knänen. bit ihop, sparka ifrån och upp mot toppen Prova...

Visualiseringen av det positiva och korrekta utförande och känslan kan man träna på med utan begränsningar.

Det andra, jag använder begreppet "mental beredskapsträning", tror jag man ska vara lite försiktig med, fel använd kan det göra onytta. Mental beredskapträning går ut på att i sinnet ha upplevt alla störningar som kan inträffa och ha löst alla problem. Det innebär då att om det inträffar i verkligheten så vet man redan vilken färdig lösningar man ska använda, för man har så att säga redan erfarenheten och det ger trygghet. Men jag misstänker att den metoden fel använd snarare kan stärka det negativa, förstärka minnena av misstagen.

Så jag rekommenderar att använda visualiseringar av det positiva, hur det känns och ser ut när allt funkar bra. Det är en "ofarlig" metod.

Hur applicerar man lämpligtvis "visualisering" i bilkörasammanhang?

Magnus Thomé skrev:

Hur applicerar man lämpligtvis "visualisering" i bilkörasammanhang?

Tänk dig att du ser en video från en ombordkamera (gärna hjälmkamera typ) och krydda det med känslan av hur du håller i ratten och vrider på den, trampar på padalerna, känner dofterna , känner g-krafter etc. Enkelt uttryckt "föreställningsträning".

Var uppmärksam hur du ser dig själv göra saker och ting rätt, gärna in i minsta detalj, man kan fokusera sin uppmärksamhet på olika detaljer olika gånger. Kör gärna "sektionsträning" med många repitioner.

Naturligtvis lättast att göra på en bana som redan har erfarenhet av.

När jag gasar "för mycket" på allmän väg så får jag både ångest och rädsla i efterhand.. jag känner som nämnts tidigare "tänk om jag mött en lastbil", eller "tänk om en älg/rådjur sprungit ut".

Lite av samma sak var det när jag körde på ringen förra året.. när det började gå snabbare (i mina mått sett) å det skrek i däcken i höghastighets kurvor (över 120-130) så kännde jag.. "är det här värt det?, att riskera allt för att ha "roligt", tveksamt"

Så tänker jag fortfarande, men det inträffar bara när jag vet att jag gör "fel". (så som jag är uppfostrad vad som är rätt och fel)
Min far gnäller alltid när jag ringer och säger att jag så köra på bana eller konbana eller någon liknande.
Jag krockade 3 veckor efter jag tagit körkortet (bilen blev skrot,singelolycka med inga personskador), men jag tror inte det påverkade mig dock på något sätt. Jag hade redan innan mina värderingar.


I grund och botten tror jag det handlar om två saker.
1, Rädslan av det oväntade, älg, polis, lastbil m.m
2, Rädslan av att man ej har kontroll över bilen, oftast på bana.

Rätt intressant det här med att försöka visualisera.
När jag ägnade mig åt karting testade vi vid ett tillfälle att sitta hemma i soffan och ta tid på ett visualiserat varv på hemmabanan. Det gällde att komma in i rytmen, tänka sig växlings och bromspunker...
Man kom oerhört nära de verkliga varvtiderna. (som var runt 39 sek)

Turbo² skrev:

I grund och botten tror jag det handlar om två saker. 1, Rädslan av det oväntade, älg, polis, lastbil m.m 2, Rädslan av att man ej har kontroll över bilen, oftast på bana.

Jag håller med dig, men jag tycker det är lika mycket rädsla när man inte kör på bana. På banan är man beredd på att bilar kan köra fortare. Man är obsarvant och kör aktivt. På landsväg och i en stad, kör man inte alltid aktivt, utan man kan vara trött och inte lika beredd på det oväntade.
Förstår ni vad jag menar?

Lars Falk skrev:

Rätt intressant det här med att försöka visualisera. När jag ägnade mig åt karting testade vi vid ett tillfälle att sitta hemma i soffan och ta tid på ett visualiserat varv på hemmabanan. Det gällde att komma in i rytmen, tänka sig växlings och bromspunker... Man kom oerhört nära de verkliga varvtiderna. (som var runt 39 sek)

Hjälpte det mycket? Blev du snabbare?

Ando skrev:

Hjälpte det mycket? Blev du snabbare?

Vet inte.
Hade liksom inget riktigt syfte med övningen. Det var mer en kul grej för att se om man kunde pricka rätt med tiden. Det förvånade mig att man kom så nära.

Ando skrev:

Jag håller med dig, men jag tycker det är lika mycket rädsla när man inte kör på bana. På banan är man beredd på att bilar kan köra fortare. Man är obsarvant och kör aktivt. På landsväg och i en stad, kör man inte alltid aktivt, utan man kan vara trött och inte lika beredd på det oväntade. Förstår ni vad jag menar?

Jo, jag håller med om det. På bana är man mycket fokuserad och aktiv medans man på väg från A till B på motorvägen tyvärr har mycket lägre uppmärksamhet.

Men tiden på bana är mycket kortare med fler pauser än A-till-B-transporten, hur många av oss kör inte t.ex. hemmet-till-Sälen med max en paus? Överför det till banan där (åtminstone jag hittills på STCS's banträffar) man kör kanske 15-20 minuter per pass med vila mellan?

EDIT: Se nedan (tryckte på quote isf edit):

Min fete gamle jävel har ju gått tom steg 3 i idrottslärarträningen och visualisering (eller positiv fokusering som jag tror det hette) är ju en förutsättning.

NU SKA JAG FANIMIG UPP!!!! är ju givetvis ett bättre sinnestillstånd än nu ska jag försöka att INTE ramla ner och slå mig. Det där feta "inte" är inte ens din kropp med på, men det vet nog de flesta.

En metod jag tycker funkar efter prestationsmotgångar, såväl som inför förväntan på prestation, är nollställning. Jag var duktig på detta ett tag, detta med att tvångsmässigt tänka på något annat, eller helst ingenting.

Sen är ju frågan om du klättrar för att det är kul eller för att prestera.

Dessutom om din rädsla egentligen är för att skada dig eller bli bortgjord?

Prestationsmotgångar och deras följder kan repas av visualisering mm, men sociala motgångar är mycket mer komplicerade. Vem förväntar sig att jag presterar detta är den första frågan, sen måste man försöka bena ut vad detta har för betydelse för egot.

Knappast rejsa.nu-mässigt (?) inlägg, men detta är viktigt.

Fråga dig själv hela tiden: Gör jag detta för min egen skull eller för andras skull?

Paradoxen är att om du gör det (klättrar, kör bil, kör racerbil, bildar familj) för din egen skull så är det förmodligen svårare att komma över själva den direkta rädslan än om du är prestationsmotiverad.

Däremot så kan ditt "misslyckande" få mer långtgående konsekvenser om prestationen i sig har ett socialt värde. Värdet av "back in the saddle" blir större.

Kruxet är att de flesta av oss gör saker för att bekräfta oss hos andra, vilket gör prestationsinriktade idrottsteorier rätt otillämpbara på de flesta situationer som inbegriper mer än en komponent (hinna först, slänga längst, pricka bäst...)

Nollställning då & då är nog bra.

Tror jag.

Pär Hansson skrev:

Sen är ju frågan om du klättrar för att det är kul eller för att prestera. Dessutom om din rädsla egentligen är för att skada dig eller bli bortgjord? Fråga dig själv hela tiden: Gör jag detta för min egen skull eller för andras skull?

Jag klättrar för att prestera och för den sociala samvaron, ety många av mina närmaste goda vänner klättrar (har fler klätterkompisar än biltokiga kompisar).

Att "rejsa.nu" bil är därimot nog andra facket: Jag vet vad jag kan och varför min bil är byggd som den är, men vissa försöker hela tiden utmana och kräva att jag skall ställa upp osv. Dom har misslyckats till stora delar hitintills, men ibland har jag ställt upp i alla fall........

Jag är rädd för att skada mig (igen), göra bort mig gör jag hela tiden på berget så det är liksom inte så mycket att humla om. Problemet är också större på just sva-klippor eftersom om man tappar greppet på ett sva berg så gör det per automatik ont, medans t.ex. kraftigt överhängande berg (alltså där man mer eller mindre hänger i armar och ben) är inget problem.

Kruxet är alltså det som du formulerade som "nu ska jag försöka att INTE" - dvs jag tänker istället för att göra, och då blir det helfel. Jag vet att lita på min känsla i "ryggmärgen", men den får inte styra numera...