De få (två) gånger jag deltagit i en banträff, har jag njutit av att med racebilen åka lite lagom fort, 80% av vad jag egentligen tror mig kunna prestera, leka lite med balansövningar i bilen och sk-tigt fullständigt i om någon med en enklare eller mer avancerad gatbil tar mig och min racer som skalp på banan.
För mig har dessa få banträffar inneburit en skön avslappnad och mera kravlös stämning än vad som oftast är fallet när man kör reguljär racing.
om jag skulle få tid och tillfälle till några mera banträffar, är det just detta som lockar mig dit, inte att ladda max, eller att bevisa att min bil är bättre än någon annans. Om jag vill rejsa vill jag gärna göra det mot de som kör med samma förutsättnignar och reglmente som jag själv, annars blir det ett prov utan värde. Så rejsa är en sak, banträff en annan, iaf för mig!

Corsa skrev:

På en träff på Sviesta fick två bilar tillstånd att köra på banan en stund med ett halvt varvs lucka eftersom det var lunch och inga flaggvakter var ute på posteringarna. En av bilarna var en Ferrari. Den andra bilen körda som en veritabel galning för att han minsann skulle visa den där Ferrarin hur en bil ska köras. Den andra bilen fick svartflagg efter ett par varv eftersom hans framfart började bli farlig. Det är inte dåligt att få svartflagg när man är, i princip, ensam på banan. Hur hade det sett ut om de två körde i samma kurva? Är det här sunt banbetende? Jag tror inte att det är särskilt ovanligt, tyvärr. Det tas ibland onödiga risker för att få en trofé, som i många fall egentligen är värdelös. Och riskbenägna förare på allmäna banträffar är ju verkligen inget man vill ha vare sig som arrangör eller som deltagare. Om det i stridens hetta händer något? När den omtalade tidigare golfen knappt räcker till fälgarna, hur hade den övermodige troféjägaren tänkt sig att ersätta skadorna? Det duger inte med att säga "den som ger sig in i leken får leken tåla" om han, exempelvis, bromsar sig förbi den exklusiva bilen och nästan med vett och vilje trycker ut den i sandfållan. Där står den med trasig spoiler och repig lack. Någon sa att man ska hå råd att förlora de pengar som man leker med. I det här fallet är det faktiskt så att vissa kanske leker med andras pengar. Det är inte så konstigt att förare av exklusiva bilar gärna håller sig för sig själva. Eller hur?

Håller helt med dig Banträffar handlar om att ha kul, tävla och utsätta andra för fara kan man göra i andra sammanhang (racing).

Martin_mcs skrev:

MatroxMGA skrev: samma här Eller en uppsättning av Mantheys magnesium fälgar Jasså dig hittar man här ! HEhehe ... Har du fått bilen än ??? Perne ringde och skvallrade häromdagen.... Du måste bjuda på en provtur nån dag!!

Tjena Martin! Här gömmer jag mig ibland Japp, fått bilen levererad, klart vi ska ut o köra! Hur går det med din bil? Vi får höras av.

Samtidigt som jag förstår MT:s motivation att driva denna diskussion, nämligen att just diskutera fenomentet i ett vidare perspektiv, frikopplat från individer, så måste jag vräka ur mig följande kopplat till en individuell nivå:

-Ägare av dyrare bilar har större frihet att påverka sin situation. Om en sådan upplever gliringar från golfförare som alltför jobbiga, så är det ju denne fritt att byta sin maskin mot tio golfar och smälta in med en av dem. Prioritering kallas det.

-Tvärtom är liksom inte lika görbart.

Pär Hansson skrev:

om en sådan upplever gliringar från golfförare som alltför jobbiga, så är det ju denne fritt att byta sin maskin mot tio golfar och smälta in med en av dem.

Hmmm. Då är vi tillbaka till ruta noll. Om gliringarna försvinner med hjälp bilbyte så accepterar vi ju den omvända snobbismen som trådstartaren utgick ifrån att vi skulle undvika?

Att vi alla har olika möjligheter att välja åkdon är ju redan konstaterat.

Hur många här skulle inte vilja äga en Ferrari etc om man hade ekonomi för det?
Jag skulle inte tveka, den skulle stå i mitt garage imorgon bitti.
och då vill inte jag behöva fundera på om jag smälter in som person eller ej bara för att jag bytt bil.
Man ska väl alltid kunna kräva att bli bemött med normalt sportsligt uppförande och hyfs?
Vi är ju alla vuxna...? Nu har jag inte råd med någon superbil så problemet är fiktivt....

Utan folk som hade råd att köpa dyr-åken så skulle ju många prestigemärken inte finnas och är det någon som det är då ingen utveckling jag vill ha. Jag tycker det är skoj att det finns svenskar som väljer att köpa svindyra bilar som de bara kan använda så kort tid om året. Och desto roligare att de används på bana och inte bara på landsväg.

Måste man smälta in????? så länge man är trevlig och ödmjuk.

Superswift:
Trot eller ej jag vill inte ha en Ferrari. Vad skall jag med den till???

om ni betraktar mitt inlägg igen och verkligen läser det så inser ni att det var menat som ett tankefrö och inte ett uttryck för en åsikt.

Varför beter sig människor som de gör under dessa förutsättningar?

Pär Hansson skrev:

Samtidigt som jag förstår MT:s motivation att driva denna diskussion, nämligen att just diskutera fenomentet i ett vidare perspektiv, frikopplat från individer, så måste jag vräka ur mig följande kopplat till en individuell nivå: -Ägare av dyrare bilar har större frihet att påverka sin situation. Om en sådan upplever gliringar från golfförare som alltför jobbiga, så är det ju denne fritt att byta sin maskin mot tio golfar och smälta in med en av dem. Prioritering kallas det. -Tvärtom är liksom inte lika görbart.

1.
Nu ska vi se... Om jag upplever gliringar som jobbiga så ska jag inte skaffa mig en Ferrari och försöka ha kul med andra åka-bana-intresserade (med andra typer av bilar) om de är fördomsfulla. Men om de är öppna och lite fördomsfriare så funkar det.

2.
om jag upplever gliringar som jobbiga så ska jag inte skaffa mig en billig Saab med vinge och neon och försöka ha kul med andra åka-bana-intresserade (med andra typer av bilar) om de är fördomsfulla. Men om de är öppna och lite fördomsfriare så funkar det. igen




och jag vill bara tjata lite om att jag inte ser det som ett problem egentligen i våra kretsar men det poppar upp ibland någon gång då och då. Och med de två ovanstående exemplen så vill jag visa att fördomarna inte alltid ligger där man tror heller.

Pär Hansson skrev:

om ni betraktar mitt inlägg igen och verkligen läser det så inser ni att det var menat som ett tankefrö och inte ett uttryck för en åsikt. Varför beter sig människor som de gör under dessa förutsättningar?

....OK, varför beter vi oss som vi gör inom dessa randvillkor?

.....det handlar inte alls om bilar iaf.....

fuling skrev:

Måste man smälta in????? så länge man är trevlig och ödmjuk.

Äsch, ödmjukhet är överskattat! Den som vet att han är bäst behöver dock inte förmedla det till omgivningen.

Allvarligt så tycker jag ödmjukhet oftast handlar om att dölja att man råkar vara bra på något, nästan som om det är något man borde skämmas för. Det tycker jag man skall göra precis lika lite som att försöka gömma sin Ferrari på banträffar.
Fast om jag förstår dig rätt så menar du bara att en skrytsam och överlägsen attityd går fetbort, vilket jag isåfall håller med om.

fuling skrev:

Måste man smälta in????? så länge man är trevlig och ödmjuk. Superswift: Trot eller ej jag vill inte ha en Ferrari. Vad skall jag med den till???

Nej herregud! Jag skulle aldrig heller köpa en Ferrari.






Jag skulle köpa en gammal GT40

citat:
Fast om jag förstår dig rätt så menar du bara att en skrytsam och överlägsen attityd går fetbort, vilket jag isåfall håller med om.

Klockrent, allså oavsätt om vedebörande åker rostig Ferarri eller tok fräch Golf.

De som alltid smälter in och följer gruppen är de som aldrig utvecklas, det är de som sticker ut lite och vågar skilljas från den stora massan som får något uträttat i livet. Personligen har jag aldrig offrat något jag önskat bara för att smälta in, och så komme det förbli i all evighet! Sen att jag vill köra om liraren i Ferrarin för det, har inte med saken att göra..

Det är många som gillar Ferrari. Mr Kan-allt-om-bilar t.ex.


http://www.sportbilen.se/index.php?page=blandat.php?id=117

Mr Kan-allt-om-bilar skrev:

OBS! Ferrari köps mest av välbetalda manliga hårfrisörer och kvinnliga fotomodeller. Ferrari är även symbolen för tävlingsfusk, usel kvalitet och en mörk historia under Enzo Ferraris ledning. Dessa faktorer gör att Ferrari känns osmakligt att tala och att skriva om. Ferrari är givetvis även ett märke jag tar totalt avstånd ifrån. Typen av människor som drömmer om att äga en Ferrari är exempelvis: Martin Timell. Han är ju dessutom en dryg, otrevlig, gapig, och allmänt tråkig samt humorbefriad fuskare och lögnhals. Vilket inte är helt ovanliga karaktärsdrag bland Ferrari-älskare.

I all ironi finns ett uns av sanning...

Erik (fd Mooseman) skrev:

De som alltid smälter in och följer gruppen är de som aldrig utvecklas, det är de som sticker ut lite och vågar skilljas från den stora massan som får något uträttat i livet. Personligen har jag aldrig offrat något jag önskat bara för att smälta in, och så komme det förbli i all evighet! Sen att jag vill köra om liraren i Ferrarin för det, har inte med saken att göra..

Men dessa lirare som sticker ut o vågar skilljas från den stora massan är knappast de som sen i efterhand går till mammsen o klagar på att "alla dumma golfåkare sa massa elaka saker till mig på banträffen idag, bara för att jag har ferrari"

Intressant tråd måste jag säga.

Men varför kan man inte bara strunta i hur folk är klädda och vilken bil dom kör utan försöka ha roligt och utvecklas som förare samt lära känna sin egen bil på bana

Detta är bara min egna fundering över denna intressanta diskussionen

Maciek Matwiejczuk skrev:

Men varför kan man inte bara strunta i hur folk är klädda och vilken bil dom kör utan försöka ha roligt och utvecklas som förare samt lära känna sin egen bil på bana

Jag tror det är naturligt att man dömer folk efter deras utseende och attribut. Vissa saker lär man sig under uppväxten och det sitter i. Det är knappast så att man styr över tankarna själv. Det vore underbart om man var helt fördomsfri, men arv och miljö sätter sina spår.

Superswift skrev:

fuling skrev: Måste man smälta in????? så länge man är trevlig och ödmjuk. Superswift: Trot eller ej jag vill inte ha en Ferrari. Vad skall jag med den till??? Nej herregud! Jag skulle aldrig heller köpa en Ferrari. Jag skulle köpa en gammal GT40

Har man de goda egenskaperna ödmjuk och trevlig så tycker jag man smälter in. Självklar gillar vi alla olika bilar.
Ferrari har ju många varianter på bilar. Jag har alltid tyckt F-40 verkat som en intressant bil, medan många andra Ferrari kanske lite trista. Jag vet inte vad som skulle få mig att tycka att någon annan bil skulle vara ett bättre utgångsmaterial att bygga bil av? om man nu skall använda sig av någon annan bil och inte bygga ALLT själv från början.

Det sagda kan verka of topic, men, jag tycker det låter som MÄRKET har en viss inverkan, mer än den teknik som sitter under skalet. För min del så väljer jag en F40 TROTS att det är Ferrari därför jag gärna tar emot en F40 men inte gillar att skylta med den eftersom det kan bli lite VÄL jobbigt. Men eftersom jag lägger mindre notis om vad folk tycker, så skulle jag åka i den ändå.

Någonstans liknar det här att man inte behöver klä upp sig för att passa in. Så här kan man hålla på och vända på det runt runt. Vad betyder då detta?

Tillägg.

Lennart Mäkinen skrev:

Maciek Matwiejczuk skrev: Men varför kan man inte bara strunta i hur folk är klädda och vilken bil dom kör utan försöka ha roligt och utvecklas som förare samt lära känna sin egen bil på bana Jag tror det är naturligt att man dömer folk efter deras utseende och attribut. Vissa saker lär man sig under uppväxten och det sitter i. Det är knappast så att man styr över tankarna själv. Det vore underbart om man var helt fördomsfri, men arv och miljö sätter sina spår.

Döma folk efter utseendet låter så klandervärt i en allmän dikussion. Men man ser vad som är en punkare när man möter en. Man ser vad Hells Engles är och vad en hipphoppare är. Skulle det vara en fördom att man säger att det syns, eller att man tar det i beaktande? Jag tror att folk talar om ganska bra vad dom står för med den klädsel och det sätt man bemöter omgivningen. Men givetvis är klädseln bara en DEL av det man ser av den kompletta personen.
Vidare så tror jag YTTERST få personer är det dom klär ut sig till att se ut som dom är. Det är ett grupptillhörighetstvång. Varför klär man ut sig till punkare om man inte vill bli offer för att bli tagen för punkare???
Göran Malmberg


Göran Malmberg