William Ekström skrev:
Känns som att puls-tuning ger effekt vid ganska smalt område. Det borde göra så att alla motorer med vettiga runners och vettigt plenum har en väldigt vågig effektkurva. Är det så?
Ja och Nej. Mitt första inlägg här på forumet får bli ett riktigt ingenjörsuttalande, eftersom jag snart är klar på Chalmers med inriktning motorer/strömningsdynamik, DET BEROR PÅ!
För det första så syns "vågigheter" lättare i momentkurvan än i effektkurvan, men effekten är ju bara moment * varvtal så det behöver vi väl inte fördjupa oss i. Det finns några olika faktorer som begränsar och förbättrar en motors fyllnadsgrad, här har nämnts pulstuning och ram-effekt.
Ram-effekt:
Har beskrivits hyggligt bra ovan och är ganska straight forward, vad vi måste komma ihåg är att gashastigheten måste skapas av det låga trycket i cylindern och det är inte gratis! Ju smalare pipa vi har desto högre gashastighet får vi, men samtidigt ökar strömningsmotståndet. På låga och medlhöga varv är (mass-)flödet för lågt för att ram-effekten skall uppstå, tyvärr ger den smala pipan dessutom stort motstånd och fyllnadsgraden i cylindern blir lägre än nödvändigt. När varvet ökar börjar ram-effekten göra sig gällande men kräver då också att våra ventiltider är anpassade till den sena tryckvågen. Har ventilen redan stängt är det ju försent att fylla på. Samspelet mellan primärpipans diameter och ventiltider är som att dansa på slak lina utan skyddsnät...
Pulstuning:
Vid vissa varvtal uppstår resonans i insugningsystemet och man kan ha sådan tur/skicklighet att just innan insugsventilen stänger kommer det farandes en tryckvåg som precis hinner klämma sig in i cylindern. Runt resonansvarvtalet ökar fyllnadsgraden markant, vid något annat varvtal kommer en negativ tryckvåg farande och stjäl luft som redan fanns i cylindern, vid de flesta varvtal är det total oreda på pulserna och det blir varken bra eller dåligt. Det fina med pulstuningen är att det finns flera resonanskällor, de 3 absolut viktigaste är runners, plenum och primärpiporna i grenröret. Genom att variera dessa kan man uppnå väldigt olika motorkaraktärer med samma grundmotor. Som tumregel på en farfarsmotor kan man säga att plenumet ger resonans runt 2500 rpm och primärpiporna runt 4500 rpm. Här är risken stor att man får en elak momentdip vid dryga 3000 rpm och då kan man antingen utnyttja primärpiporna i avgasröret för att tömma cylindrarna extra effektivt eller så väljer man kamprofil/kamtider för att få bästa verkningsgrad just där. Använder man kammarna för att ta bort dippen vid 3000 kan man istället utnyttja grenröret för att öka verkningsgraden ovanför 4500 rpm. Tyvärr ger kammar optimerade för verkningsgrad runt 3.000 rpm inte så mycket utrymme för toppeffekt. För att försöka sammanfatta det hela; det finns flera instrument för att öka motorns volymetriska verkningsgrad och hur momentkurvan ser ut beror på hur man sprider ut dem i varvtalsområdet.
På senare år har biltillverkarna gått ännu längre för att öka fyllnadsgraden, genom att utrusta motorerna med upp till 3 olika primärpipor (Audi) kan man ha en lågvarvspipa, en mellanregisterpipa och en högvarvspipa. Dessutom kan man köra flera pipor samtidigt! Variabla ventiltider är inte heller dumt för att uppnå önskad momentkurva. Jag har för mig att det var Mercedes som körde med variabla plenum också för att hitta ytterligare en resonansfrekvens.
Nu kommer sista stycket! Genom att sprida ut sina momenthöjande instrument väl mellan 1.500 och 5.000 rpm får man motorn i en Volvo 740, 2,3l och 116 hk blir ganska precis 50 hk/l. Om man istället lägger alla sina momenthöjande instrument mellan 12.000 och 16.000 rpm får man en Yamaha R6-maskin, 0.6l och 120 hk blir ännu mer precis 200 hk/l. Den ena motorn blir ganska bra att dra husvagn med, den andra inte. Den andra motorn blir skojig på bana, den första blir det inte.