Kanske drog det till sin spets med "Vinnarsnacket", men alltid vaknar ngn...

Men just detta att tävlingen medför nga moment bankörning inte gör är avgörande för kännslan.
Som Christian säger, tänk man kunde få starta fler gånger!

Pär Hansson skrev:

Resonerade analogt med detta när jag bestämde mig för att börja tävla, men nu har jag inte känt på det ännu eftersom jag var ganska ensam på banan under premiären. Men då vägde jag långlopp mot sprintlopp och trodde att man skulle få mer av essensen av själva tävlingsmomentet i sprintlopp. Tror det iofs fortfarande. Men det var därför jag valde sprint iaf. om man nu ska jämföra discipliner inom racing. Men med risk att få på skallen som icke insatt så känns det som det finns tre-fyra nivåer vad gäller "tävlingsnerv" på bana: Banträff alt. träningspass med racebil -> långlopp -> sprintracing -> åsså kanske rallycross? Vad gäller mig personligen så är jag högst osäker på om jag har den, antagligen lite speciella, personlighet som krävs för sprintracing. Jag tror jag är ganska tillfreds med att "nöta spår" utan så mycket sällskap. Men man måste ju testa...... Ev. blir det både lång- och sprintlopp i år, kanske man skulle ha väntat till efter det innan man började glappa?

Jag håller inte alls med när det gäller skillnader sprintlopp-långlopp. Med tanke på att man kanske har 10 omstarter(pacecar) i ett långlopp, där bilarna dessutom inte är sorterade (eter snabbaste träningstid) samt otaliga dueller och hopklumpningar när snabbare bilar ligger och tävlar om placering samtidigt som de kommer i kapp varvade bilar som också ligger och tävlar om placering.

Att man sedan inte skulle köra 100% i ett långlopp är bara bull_, då hamnar man inte i närheten av toppplacering. Möjligtvis är det så att man ställer bilen lite snällare för att det är trots allt så att en avåkning kostar mer tid än några 10-delar snabbare.

I sprintrace händer det lätt att det är tight i starten och sedan får man köra hela tävlingen utan att se skymten av någon annan tävlande.

Sedan är förståss taktiken annorlunda i ett sprintrace där mankan köra mer vinna eller försvinna. Åker jag av är jag helt chanslös men jag skall f_n hålla den här placeringen 2 varv till.

Mao. lite olika, men samma spänning, tjusning och tävlingsmoment.

Har man inte värsta materialet i långlopp är det absolut inget annat än 100% som gäller.
Hur jag nu kan veta det...men ändring är på G.

Jag vet inte om man skall göra skillnad på kampvilja och viljan att vinna, men den senare vet jag i alla fall att jag saknar (utom vid vissa mindre väl valda tillfällen https://rejsa.nu/forum/viewtopic.php?t=4498&highlight= ).

Men efter tre säsonger i racingträsket tog jag 04 "steget ner" till banåkagänget igen. OH GUD, VAD JAG SAKNADE TÄVLINGSNERVEN!!! Att inte få gå upp tre i bredd på väg mot en bromszon, eller försöka finta ut killen framför till att försvara fel del av banan, osv, osv.

Jag har haft folk som pysslat med racing runt omkring mig sen innan jag tog körkort, och när jag började med banträffar var jag fundersam över varför de så sällan syntes utanför tävlingsammanhang. Nu vet jag: Det är inget spännande! Kolla här bara: http://elise.pinkcore.com/video/zhuhai/supercarchallengeround3and4/ell . . . . eller här http://elise.pinkcore.com/video/zhuhai/supercarchallengeround3and4/tom . . . . Det är sånt jag är villig att att offra det mesta för att vara med om. Liten varning för filmerna, de är rätt stora och, ehh, väldigt bra på att påverka en åt ett visst håll

Menade inte att förolämpa någon och jag har inte påstått att man slökör i långlopp.

Jag är en banträff-åkare som kört en tävling i bakvattnet, som sagt.

Men Christian, jag resonerar utifrån mitt eget perspektiv och, som jag nämnde, bristande erfarenhet.

Mitt val gjordes mellan sprint-långlopp i ungefär samma dager som AL jämförde banträffar och racing med sitt citat och jag tycker fortfarande det är en intressant jämförelse.

Jag har pratat med tre långloppsteam om att köpa stoltimmar. Alla har sagt ungefär samma sak när jag förklarat att jag inte är någon stjärnförare direkt. Nämligen att "det är inte att vara snabb som är viktigt i långlopp, det är att hålla bilen igång", eller liknande. Nu var det ju inte direkt Morin jag förhandlade med iofs.....

Nämen, det kanske är bra att skilja på "yxig amatörkörning för att det är kul" och "rättså proffsig amatörkörning för att det är kul". Det är en ganska stor skillnad i förutsättningar och utmaningar däremellan. Sen finns det ju nivåer över också.....

om vi spinner vidare på AL:s jämförelse mellan banträffar och racing, som är en smakskillnad, så vore det rent underligt om det inte skulle förekomma motsvarande smakskillnad mellan lång och sprint, anser jag. Inget är finare eller mer kultiverat än det andra, det tilltalar olika personligheter, bara.

Jag tror, som jag sa, eller antydde iaf, att just min personlighet nog passar bättre för långlopp egentligen eftersom jag tror jag är mer tänkande än forcerad i både livs- och körstil.

om man drar det ytterligare ett steg i analysen så tror jag dessutom att jag trivs allra bäst med träning i färdigheter, vilket är lika med att nöta och märka att man blir bättre. Jag har tex stått på samma äng och skjutit 100.000-300.000 pilar mot samma tavla med samma pilbåge och funnit en väldig tillfredsställelse med att bli marginellt bättre då och då. *den andra Pär H kanske vet vad jag menar* Bågskyttet gick dessutom långtifrån helkass.

Men sprintlopp är i alla fall vad jag personligen valt att kolla upp... trots att jag förmodligen funkar bättre som spårnötare på banträffar?

EDIT: Ett mellanslag som dessutom indirekt orskade dubbelposten nedan.

Får jag välja är valet sprint...iaf 364 dagar om året.

Långloppandet på "halvhög amatörnivå" är dock betydligt trevligare än "egensprintande", men mest av praktiska själ. Förbereda bilen, lasta, åka, lasta av, fixa, träna, möte, fixa, panik på muggen, race... Det blir inte kul då hlt enkelt, iaf inte om man är helt grön och inte känner så många som kan hjälpa. Dock kräver långloppandet en sjuk logistik och saker man bara trodde anstod mindre cirkusar att skaffa...

Som sagt, långloppandet är kalas för att nöta varv under raceförhållande...samt att det då och då blir lite "kubbning". Sprint är nog att ta det ett steg längre.

Visionen jag har i skallen är 3h på två gubbar med massivt depåstöd. Det är en ultimat kompromiss mellan långt och kort samt hinna bli varm i kläderna men ändå verkligen attackera.

edit-quote-uppfuckning.... sorry.

Pär Hansson skrev:

edit-quote-uppfuckning.... sorry.

Bidde det fel...

Andreas Lidström skrev:

Pär Hansson skrev: edit-quote-uppfuckning.... sorry. Bidde det fel...

Nåjodå!

Pär Hansson skrev:

om man drar det ytterligare ett steg i analysen så tror jag dessutom att jag trivs allra bäst med träning i färdigheter, vilket är lika med att nöta och märka att man blir bättre. Jag har tex stått på samma äng och skjutit 100.000-300.000 pilar mot samma tavla med samma pilbåge och funnit en väldig tillfredsställelse med att bli marginellt bättre då och då. *den andra Pär H kanske vet vad jag menar* Bågskyttet gick dessutom långtifrån helkass.

Jo, jag förstår nog precis hur du känner. Vi är nog rätt lika till mer än initialerna faktiskt, även om min drivkraft kanske ligger lite mer i att jag vill att träningen ska generera mätbara tävlingsresultat. Tror att jag inte skulle ha tålamod till mycken träning om det inte fanns möjligheter att mäta resultatet under tävlingslika förhållande. Klart att det är kul att skjuta högst poäng eller komma först i mål, men jag tror att det ändå är det mätbara resultatet i förhållande till mina tidiga resultat (dvs poäng eller varvtid) som jag har som främsta fokus.

Det slog mig precis att det nog verkligen är så, för jag har under vintern i tanken ganska noga gått igenom som olika partierna på Knutan och försökt bedöma hur mycket jag kan vinna i tid. Det mynnar ut i en varvtid som jag har som mål för 2005.... Däremot så har jag faktiskt inte ägnat en tanke på taktik för omkörningar. Bristen med att ha varvtider som fokus är att förutsättningarna ändras pga av väder mm, dessutom finns ju risken att banan är ombyggd till efterföljande år

Vad gäller listan ovan så tycker jag faktiskt det är skillnad på ett banmöte och på träning bland andra räserbilar. Dels tidtagningen som pga mitt resonamang ovan gör avsevärd skillnad, men oxo pga träning av tävlingslika förhållande är ok, bl.a hade jag ett mycket trevligt träningspass med Rikard Ahlin i våras som dessutom fastnade på videon.

100.000+ pilar låter som en hel del, om du dessutom hade en del anlag för det och majoriteten av dom låg inom en 10-årsperiod så borde haft en god nationell nivå, kanske rent av SM-medaljer?

Re: Ett gammalt EVO-citat...

Martin Buckley - evo skrev:

...trackdays, a strange concept for people who can't bring themselves to actually race a car, a bit like watching a porn film with all the good bits taken out

Egentligen har han ju fel. För att kolla på porrfilm ÄR väl som att köra på bandagar?

Liknelsen är väl att man "tror" man gökar en porrstjärna framför TV:n lika mycket som man drömmer om
att man är Schumi eller äger en Ferrari när man i själva verket skär APEX helt fel i sin ruttna Fiat.

Re: Ett gammalt EVO-citat...

- slettet -

Eftersom jag redan är indragen i diskussionen, hej AL , kan jag ju lika gärna utveckla min inställning.
Tävlingsmomentet är säkert jättekul och ger en extra dimension av körandet för vissa, själv har jag bara provat på hyrgokart, men är det verkligen så kompromisslöst som ni gör gällande?
Vill man mäta sin egen utveckling och bilens borde gat/ban-träffar utan tävlingsmoment vara effektivare. Mindre störande moment som inkräktar på din prestation typ. Det är väldigt sällan som tävlingsförare diskuterar snabbaste varv utan fokus ligger helt på slutplacering och den beror ju till viss del kanske tom stor del på medtävlande och tävlingsledning. Budget, gulflaggor, ras, funktionärer som hjälper igång vissa röda bilar men inte andra etc.
Perfektionism = gat/ban-träff.
Anedralin = tävling?

För att avsluta diskussionen om AL:s tävlingsinstinkt och storsinthet bifogar jag en bild AL förste man utanför pallen.

Tack Klas, vad gulligt med en bild. Visst ser jag nöjd ut? >

Tror du har rätt i din analys.
Inte så att det ena utesluter det andra, bara att det ena ger mer...iaf för vissa.

och du, hyrkart kör vi ju bara på skoj...

Klas NSX skrev:

är det verkligen så kompromisslöst som ni gör gällande? Vill man mäta sin egen utveckling och bilens borde gat/ban-träffar utan tävlingsmoment vara effektivare.

Vet inte om det är mig du adresserar, men mitt fokus på egna prestationen är inte mätbar om jag inte får ta tid, och det får man ju inte göra på banmöten.

Traskar du omkring i depån och snackar när det är träning med räserbilar så pratas det nog mer varvtider än adrenalin faktiskt. Det som sägs av dom stora grabbarna framför TV-kameran är nog inte alla lägen helt represantativt. (vill poängtera att jag inte gör anspråk på att vara representativ för stora massa av amatöråkare)

Visst är det kul med kubbning på banan. Men ivf för mig är så är inte det med ngn sorts målformulering, utan i den är varvtider ett delmoment. Andra delar i målforumuleringen kan vara att jobba på att hitta andra snabbare spår i vissa sektioner. På Knutan t.ex är där speciellt 3 saker jag vill jobba med mig själv under året. Minska min överdrivna respekt för NGK så att det går fortare där. Vara mer systmatiskt i kvällspostenkurvan så att jag oftast träffar apex istället för som hittils missa det med 50-80 cm 2 ggr av 3 och experimetera i bankade vänstern ut mot rakan.