Går det att lägga av?

När dagarna då annat är roligare än racing är betydligt fler än de när motivationen är på topp börjar funderingarna på om det är dags att lägga av. All den tid och alla de pengar som läggs på racingen skulle göra god nytta om det istället kom alla andra måsten till godo.

Frågan är om det går att lägga av och sälja av allt? Eller ska man fortsätta rulla på tomgång och iskallt räkna med att suget kommer tillbaka?

Jag har försökt sluta med bilar flera gånger utan att lyckas. Har till och med tagit steget att slänga prylar som hade legat i träda i många år. Tyvärr råkar man sen ut för saker i omgivningen som får en tillbaka i de gamla hjulspåren eller åtminstone i spåren bredvid.
Bilarna lär finnas kvar att återuppta om du lägger sysslan på is några år. Jag tror det kan vara bra att rensa hyllorna fullständigt för att kanske komma in i snurren via andra kanaler istället för att ha fullt av dåliga samveten som aldrig får den tid man helst skulle vilja ge dem.

Re:

Lennart Hall skrev:

...massa vettigt...

Jag kan bara hålla med!
Precis som med andra saker i livet så kan det ibland vara bra att bryta upp och göra annat en tid.
Sen om man kommer tillbaka så gör man det med ny lust och energi. Det kan inte vara fel!

NEEEEJ!

Det skulle ju innebära att livet blir oändligt mycket tråkigare på racerbanan. Sådeså!

Har varit i den sitsen till och från. Lade av helt 86 trodde då det var för gott. Försiktigt återfall 92 sedan full fart från 94. Då var 97% av alla racegrejor sålda. Men lite skit fanns sparat. Det är jag mycket glad för idag. Sedan dess har jag åkt allt från fulla RHK säsonger, enstaka utlandsrace, med en hel del SLC ovanpå det, till enstaka race vissa år. För tre år sedan ställde jag undan min röda trotjänare som gått race oavbrutet sedan 90.
Tid och inspiration fanns inte då för den nödvändiga renoveringen för fortsatt bruk i historisk racing.
Funderade på att sälja både den och nybygget, men täntke att om jag får tillbaka inspirationen så har jag inte råd att handla upp mig på motsvarande grejor igen. Historiska racerbilar faller ju inte pecis i värde till skillnad från moderna långloppsbilar har jag märkt...
Dessutom vill inte familjen att den röda 2-takrn skulle säljas. Man säljer inte en familjemedlem enligt mina barn!
Nu börjar jag tycka det är riktigt kul igen, men tiden är tyvärr återigen en bristvara.
Mitt belsut blev att fokusera på gammel saabarna och växla ned engagemanget i långlopps saabarna, som tar ännu mera tid och är annu dyrare, som alla moderna racerbilar.

För mig innebär detta att jag plockar med mina 2 (eller 3 ) gammelracers när tid och inspirations finnes. En klar prioordnign finns. Nybygget ska bli klart för race, sedan ska den röda trotjänaren få sin rneovering och modiferas för vregularitetsrallyn.
En historisk racer har ju fördelen att aldrig bli omodern, så så länge man kan motiverap latsen i garaget kan man ju ta ut den vart 3:e år och åka enstaka tävlingar när tid lust och ekonomi sammanfaller om man vill.

Kristian, du som har enså härligt Formel Vee. Behåll den, du får aldrig tag i en sådan igen utan att lägga upp 7-10 ggr pengen i framtiden. Kör en träningsdag när lustne flaler på. Åk kanske någo enstaka lopp utan att ta det så allvarligt och ha kul! Rätt som det är finns motivationen där igen. Då är det bara att torka avgaragedammet och komma ut igen. Knakse det då är långweekend med famlijen på Spa eller rignen som lockar när det ändå är historiskt race där.
Vi syns på Die Blaue Ecke och diskuterar rätt spårval rund norslignan med våra gammelracers!

om inte så behåll ändå Formel Vee racern i garaget, tills du behöver pensionspåfyllning. Värdet på panesionsfoderna lär aldrig stiga lika bra som en gammal racerbil.

Så tycker jag i alla fall!

Vad jag sett hos många (och jag tror jag är på väg dit också) är att de fastnar i garagen. Tiden, pengarna, kunskapen eller vad det nu kan vara som krävs för att få pärlan dit man vill saknas helt enkelt. Och när man sen med tiden glömmer bort hur roligt det faktiskt är att köra känns det plötsligt inte så svårt att lägga av. Så se till att komma ut på banan i något sammanhang innan du bestämmer dig. Det behöver inte vara något riktigt race, slalom eller bandagar duger utmärkt som aptitretare.

Re:

P.P. skrev:

Vad jag sett hos många (och jag tror jag är på väg dit också) är att de fastnar i garagen. Tiden, pengarna, kunskapen eller vad det nu kan vara som krävs för att få pärlan dit man vill saknas helt enkelt. Och när man sen med tiden glömmer bort hur roligt det faktiskt är att köra känns det plötsligt inte så svårt att lägga av. Så se till att komma ut på banan i något sammanhang innan du bestämmer dig. Det behöver inte vara något riktigt race, slalom eller bandagar duger utmärkt som aptitretare.

...så se till att komma ut på banan, Kristian! Hör av dig till mig så skall jag tipsa dig om banträffar eller race!

När förra långdistanssatsninen tog slut var det ett par veckors vånda..
Att driva teamet ensam var inte ett alternativ.
Bygga en Historc-racer föll på priset även om en FIAT600 lockade.
om jag hade en crosskart hemma så kunde jag ta hem verktygen från verkstan..
En FV komjag aldrig att tänka på ens...
osv.
Men på nåt sätt kändes det att om jag sålde av alla verktyg i verkstan, och alla kläder och tog en time-out skulle jag aldrig orka starta från noll igen.
Skulle jag ha behållt trailern överhuvud taget?

Jag tror att man måste tänka igenom väldigt väl hur stor längtan skulle vara om man klev ur helt och hållet. Men om du tvekar på om du ska sluta eller inte, då ska du absolut inte sluta.

Lägg formelräsern i malpåse och testa att leva utan racingen. Om suget kommer tillbaka
så behöver du inte börja om från noll.


Efter några års eget harvande i rallyskogarna på 80- och 90-talet så lade jag hjälmen
på hyllan. Runt 2000 blev jag lite sugen igen och åkte en del banmöten med gatbilen.
Nu får det bli en och annan slalom för att stilla abstinensen.

Inte för att man åkt enormt mkt genom åren, men lite har det blivit.

Jag har väl mer och mer försökt hitta kul saker inom racingen som inte behöver betyda att man "bara sitter bakom ratten"...så som du gjort oxå kan man säga. Men det går ju oxå att tröttna på...

Så jag fortsätter nog sammla delar på hyllorna till ett projekt som en dag ska bli verklighet...kanske...under tiden köpte jag mig ngt helt nytt jag aldrig testat innan, en cross, och har så smått börjat gubbåka. Skitkul, men sinnesjukt jobbigt! Perfekt mao för flåset.

Mao, man ska nog spara på rätt grejjer men av olika själ...helt befriad från racingbacillen lär man aldrig bli.

Jag tror inte att man kan komma tillbaka till "gamla prylar" i garaget om du förstår vad jag menar. Den dagen då man vill komma tillbaka till racingen (eller andra liknande sysselsättningar) vill man ha nya fräscha objekt att hålla på med. Garagevärmaren blir bara mindre och mindre värd ju mer man drar på försäljningen och den växer bara till en surdeg som spär på det dåliga samvetet. SÄLJ.

Vi sålde vår fullracepreppade Alfa GTV6 till förmån för en Ferrari 328 (nej, det gick inte jämt upp) som numera har Öhlinsdämpare, R-däck och en rätt bra gatuppsättning. Mindre pengar men ohyggligt mycket mer tid blev resultatet. Dessutom tillräckligt bra för att jaga de flesta Porschar av Bogesundsvägen. Det är en ganska bekymmersfri tillvaro som ger mycket körglädje och mycket frigjord tid.

Snickra ihop en lagom kul gatbil och ha vett nog att stanna vid lagom. Då blir bilabstinenser stillad.

Jag hoppas på att kunna bygga en racer en vacker dag men förstår inte hur jag skulle få tid till det.

Allt går om man bara vill och har själv disiplin.

Jag sålde min Polo G40 för 2½ år sen.
Lova mig själv att inte skulle bli mer.
Köpte mig en standrad Golf GL med 90 hk.
Sen spåra det ur efter ca i vecka.
Köpte värre bromsar och coilovers. Sen blev det storre fälgar för att husera bromsarna.

Suget blev ännu större och en Mitsubishi EVo -92.
Efter att strul med den som till slut sluta med bränd bil efter 2 år sitter man nu med en Jetta GL som inte ska trimmas förutom snygga fälgar.

Nu ska det inte bli något racing förutom brevid med kamera i handen.

Visserligen lägger jag en del tid att bygga speciala delar till andras racebilar.
Men efter en vinter utan bil bygga så känner man sig utvilad.

Kunskapen och erfarenheten du skaffat de senaste åren kan ingen ta ifrån dig.
Kontaktnätet har antagligen vidgats en hel del det också.
Att ditt arbete varit uppskattat är ju heller ingen hemlighet så att säga.

Allt detta kvarstår förmodligen om du vårdar det på lämplig vis under en tid med sparlågan tänd.
Då kan du, när och om du vill säkert på något vis återuppta det du insett dig sakna när den dagen kommer.

Varför inte ta nån sommar för att, om du vill, köra lite då och då kanske på trackday-basis
Kanske tom för en gångs skull titta på loppen utan komradion sprakandes i örat

Det har skrivits massa vettigt redan.

När jag höll på som värst var det en dag då jag bott i garaget 100% fritid i en vecka, dygnetruntare var ju legio innan avfärd till banan. Man frågar sig onekligen vad man håller på med då man sett folk njuta av vårsolen för att själv prioritera att gräva ner sig och skruva. Mat intas i bilen mellan garage och hemmet. Sen åker man till banan och skjuter en motor eller monterar bilen i en trave. Och detta var amatörracing på hobbynivå... Jo, klart jag blev bränd.

Körandet och tävlingsmomentet fångar, sen lägger man hårt med tid och pengar men det är lätt att spänna bågen väl bra och börja lägga tid på lite för mycket "lilla extra" och vinna och glömma bort det roliga, dvs fajterna på banan, njutningen av däck mot asfalt och känslan av flyt i körningen. Jag blev mekanisk, precis, kontrollerad, korrekt.... ibland snabb

För min del är det nu total utrensning av grejer som gäller, bil, prylar och garageplatsen. Bagaget av gamla grejer tynger, och man måste hitta nåt som känns fräscht. Jag tror att börja från scratch gör att jag hittar tillbaka till banåkaglädjen. Det går att lägga grejer i malpåse men risken är att de bara maler på samvetet. Jag har provat med andra grejer i "hobbyträdgården" - t.ex. gitarrer och modellplan som hade nått sin potential. Det bästa var att sälja dem, sluta kapitlet, njuta av minnena och hitta nåt som väcker lusten igen.

Jag håller med Bosse i att långloppen är fantastisk valuta men man kan inte välja att lämna bilen och lapa sol när tre andra medlemmar väntar och det går tid. Samma om man kör en viss serie - jag har kört lopp fast jag egentligen inte velat vara på banan alls. Bara för att få slutresultatet. Hur kul har man då?

I somras hade jag årets underbaraste tjugominutersvända av ren oförfalskad körglädje bakom ratten i en standard BMW 320ci så jag vet att det finns många vägar att gå. Min väg är att tappa tävlingsnerven lite och gå in helhjärtat för att njuta av körningen var jag än kommer köra.

Jag har liknande grubblerier varenda dag... det är i mitt fall aldrig motivationen som tryter utan problemet är att jag tycker att allt är kul och att jag har svårt att göra något "litegrann" och "lagom"; jag vill bli bra på det jag gör och det funkar helt enkelt inte att hålla igång

- musiken (främst gitarrspelet, men hemstudion ska snart byggas...)
- mountainbiking (som iofs sambon förbjudit nu...)
- övrig träning...
- banåka
- flugfiske (och övrigt sportfiske)
- dykning (och undervattensfoto)

Innan jag började med banåkat la jag ner sportbilsägande/körande under ett antal år, men till slut gick det inte längre... istället blev det ännu intensivare.

Jag har försökt resonera mig fram till något slags prioritering av min fritid och mina pengar - med utgångspunkt från maximalt välmående - och då hamnar banåkat ganska långt ner, men inte hjälper det; jag vill ändå fortsätta - för att det helt enkelt är kul.