Pass två. Tempo och attack börjar ordna till sig.

Del tre och efter det här är text och bil i alla fall i synk. Även om jag ligger ett år efter... lite drygt .

Jag hade ju dragit mig tillbaka ifrån banan med lysande soppalampa. Visserligen lugnade den ner sig när bensinen bestämde sig för att faktiskt vara på plats längst ner i tanken igen, men det var ändå dags att fylla upp om jag skulle ta mig hem. Jon hade ändå inget att göra, så han följde med in mot Götene.

När vi kom ut vid Kinne Kleva och titta ner över slätten emot stan såg det ut att ligga en dimma över den. Märkligt... Två minuter senare visst vi. Det var regn, och vilket j-la regn det var Vägen upp emot Preem-macken bara flöt, och jag har sällan varit så tacksam över att pumparna finns under tak som då.
På väg tillbaka hade det t.o.m. hunnit bli ännu värre och 50km/h var ungefär vad jag vågade och vindrutetorkarna hann med att skyffla undan.

Tillbaka på banan märkte vi att den inte var riktigt lika hårt drabbad. Bara nästan... Så med tanke på att det var 1 timme kvar av träffen, bilen var hel och det var 33 mil hem så tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att... det var dags för lite halkövning Regnkörning är ju kul, däcken var fräscha och efter hjulinställningen och Sviestads-äventyret hade jag gott förtroende för bilen. Här skulle det lekas:





och det gick ju bra. Lagom till att jag var nöjd blev det nästan uppehåll i regnandet, så det var bara att gräva fram alla prylar ifrån under presenningen jag hade med, packa bilen och sen ställa in sig på 30 mil 90-lunk bakom Jons ekipage.

okey... Visserligen ligger det en lap timer och skrotar i garaget, och jag har ju en lätt rejsig inställning till det här med körandet. Men det är inte ofta jag pysslat med tidtagning, det har liksom aldrig blivit av... Men sen jag började filma har jag roat mig med att någon gång då och då mäta lite varv hemma. Dock har siffrorna varit så nedslående att jag inte gör det för ofta Underligt nog, för jag hänger ju med hyggligt tycker jag.

Idag gjorde jag ett experiment. Jag riggade kameran framför två klockor, mitt armbandsur och en äggklocka, och på en heltimme startades kamera, tidtagning och äggklockan. En timme senare överförde jag filen till datorn och tidtagningen startade om vid uppspelningens början. En timme senare hade klockorna på filmen gått 40minuter och 15 sek Så pålitligt var det att leka hemma med sin Creative Vado HD

Magnus, om du läser, du har väl nåt liknande? Hur funkar dina?

Augusti, semester och två körningar avklarade. Jag var harmonisk som sällan tidigare, men finansiären började titta snett på mig. Var det inte hans tur snart? Det var ju svårt att argumentera med, men en djupdykning i hans och rejsas kalender gav ingen bra utdelning. Inte förrän i september verkade det kunna bli åka av. Så jag fick göra annat under tiden.

Redan dagen efter kullen var jag i Färjestaden och hittade en



lätt brutal M3-replika. Burens dragning och...



stoleken på snurran sa mig rakt fram-bil, men stolar, bälten, bromsar och camberplates pekade på runt runt. Någon som känner till bilen?

På lördagen var jag sen inblandad i Kungsrallyt. På vår station skulle deltagarna



stanna så nära halvvägs på en 20m lång bana som de kunde. Så långt i beskrivningen såg alla kaxiga ut, men när vi sen lade till ett "och du skall göra det med ögonbindel" blev det lite annat ljud i skällan Co driverna motiverade man att hålla tyst genom att påpeka tillfredsställelsen över att kunna reta föraren för dennes "huvudlösa" körning. Iden var min, och givetvis fick jag slita som funkis med den, men vad gör man inte för att få umgås med noblessen?







Finansiären informerar Christian och Picko om vad de skall göra.



Garanterat enda deltagaren med r-däck och ringendekal.



och jag lyckas i vanlig ordning fylla ut vad för overall jag nu för tillfället tilldelats

Sen var det vila i några dagar, men onsdagskvällen tillbringades i oskarshamn.



En flitigt nyttjad MG T...F?



och en mer glassig R V8.

Dagen efter besökte CROCS sommartour Öland. Många häftiga motorinstallationer var det...







Det tog ett tag innan jag fattade att jag stirrade på en kompressormatad diesel...



Sen blev det dags att skruva bil igen, men det tar vi nästa gång.

Vartefter glassätarorgien fortsatte kunde jag inte längre förmå mig att ignorera det durrande läte som börjat växa sig starkare någonstans bakifrån. Det vore ju inte helt överraskande om det delvis hemmagjorda avgassystemet hade börjat lossna nånstans, eller t.o.m. tagit stryk vid avåkningen på kullen.

Så en mindre solig dag pallades bakänden upp och jag kröp under. Underligt nog satt alla skruvar ordenligt fast. Jag fick faktiskt ta stöd mot ett hjul för att orka... Hmm, stöd, och definitivt när det är i form av hjul bör väl ändå sitta fast? Det gjorde inte mina, utan glappade betänkligt... Båda hjullagren var tvärslut. Inte så mycket att snacka om egentligen, framänden hade ju fått sin beskärda del av kärlek, så det var nog dags nu.
Plan B fick därmed ta form.

Bilens skick, Utzons hemsida och plånboken tjocklek inventerades omgående och några dagar senare kom ett paket med hjullager, kronmuttrar, bromskivor och monteringssater till belägg (beläggen fram ramlar emot skivan och gnisslar j-lar om man åker utan). Kronmuttrar till hjullagren ja... Så här skall de se ut



och så här såg en av mina ut



med gängan



Bevisligen är jag inte den pundigaste, våldsammaste och mest centrumtummade individen som skruvat på vår bil. Men jag kan inte bestämma mig för om det är bra att det finns nån värre eller dåligt att jag fått ta över.



Så småningom satt i alla fall allt detta, drivaxel, fjäderben, nav, bromsskiva, och ok på plats igen, och sen var det bara andra sidan kvar och ni skall veta att kronmuttrarna sitter med sådant moment att de lättast lossas genom att ha bilen på en domkraft och t-korset mot en pallbock och så använda bilens tyngd som kraft. 1,5m hävstäng och 95kg var liksom inte tillräckligt.

4/9 var det så dags för en slalom på hemmaplan. Väntan hade varit lång och svår, samt turerna många ( https://rejsa.nu/forum/viewtopic.php?t=43776&postdays=0&postor . . . . ) men ÄNTLIGEN hade KSVK fått tillgång till Syab Raceway. Här jäklar skulle det gasas!

Eller inte... Banan som lades upp var i princip samma krocketbana som körts där de senaste 8 åren, men nu avkortad med några hundra meter eftersom det stod lite lastbilar parkerade i banänden. Visserligen är den rätt ok för att vara en trång liten slalombana, men HALLÅ, vi hade ju tillgång till hela området för guds skull.
Ett tag övervägde jag att ta min solstol och ägna mig åt att ta tid hela dagen och bara skita i körningen, som en tyst protest. 2½ års väntan och sen det här

Men, jag hade lyckats släpa dit en kollega och hans lillebror efter att ha lovat medåkning, så det var bara att i hövlig ton påpeka mina åsikter för styrelsen, dra på mig hjälmen och göra det bästa av situationen. Och så här blev det:





Man kan väl säga att slalom inte är bilens bästa gren. Vevig och tung styrning, samt en bakände som inte riktigt håller sig på plats i alla lägen. Eller behöver jag bara bli starkare och mer konsekvent i mitt användande av gaspedalen?

Men vartefter dagen gick började ett nytt oljud komma fram. Någonting i framänden var fel, för det lät som om någon spelade kastanjetter när man styrde. Min kunniga kompis Andreas var på plats och sladdade med sin farsas Healey som skymtar på filmen, och efter att ha stuckit ner huvudet djup i motorrummet samtidigt som jag rattade för fullt kunde han berätta att styrväxeln behövde kärlek. Eller rättare sagt utbyte, för det var visst inget man gjorde själv. Det där kom lite olägligt, för vi hade planerat en tripp till Sviestad två dagar senare... Jaja, tyckte Andreas, 60 mil hit eller dit gör ingen skillnad. Felet är mest kosmetiskt, ger ni fan i att klätttra på curbs och annat kommer det där att hålla länge. Kör Sviestad och byt i vinter så är det lugnt. Och så fick det bli.

Två dagar senare, den 6/9, körde då farsan och jag upp till Sviestad. Inte heller denna gång var faderskapet helt övertygad om 944-ans hållbarhet utan placerade sitt bekväma arsle i sin 523:a och sa glatt: Jag finns strax bakom dig. Suck, jaja, det var ju inte första gången jag späckade min kropp med en massa landsvägsmil, ensam i räsern.

Jag kanske skall förklara att farsan så här långt i projektet hade varit rätt ointresserad av att ge sig iväg på egna äventyr, ja rent av motvillig att göra något när det bara var för honom. Det var liksom VI som gällde i det läget, och att jag hade tagit mig tid och då även möjligheter att köra på egen hand verkade inte bekomma honom så där överdrivet mycket. Men min plan för denna kväll var att skylla på begynnande huvudvärk och sedan låta honom köra tills dess att han inte orkade mer. Och var det då något kvar av bilen och körtiden kunde jag göra ett inhopp. Nu visade sig min förmåga till självsuggestion vara väl bra, för jag var i klart behov av en treo när vi kom fram. Så jag valde att spara det (lilla) jag hade kvar av hjärnkapacitet till att kunna köra hem bilen efteråt.



Farsan däremot körde en hel del (för att vara honom i alla fall), och även om en del spårval fortfarande var lite suspekta började kunskapen, känslan och därmed nöjet av bankörning komma krypande.





















Som ni kan se var utbudet väldigt varierat, vilket gjorde att även farsan fick testa omkörningar, vilket tydligen uppskattades. Själv njöt jag av fotoljuset, och möjligheten att i lugn och ro snacka skit i depån.

Ifrån bilen rapporterades det inget särskilt. Styrningen lät som den lät, men varken nivån på klapprandet eller funktionen ändrades det minsta under den timmes körtid han hann med under kvällen. Inte heller jag var mekaniskt känslig nog att märka nån skillnad när jag sen fick köra hem eländet, men bra var det ju inte, så det var dags att planera in lite kvalitetstid i garaget igen.

En titt i kalendern sa oss att förutom möjligen, möjligen avslutningen i Sviestad var det nog färdigkört för i är, men det kunde ju vara ett litet mål att sträva efter, om det nu var dags att byta styrväxel. Det var ju en och en halv månad dit. Efter att kollat nypriser på en sån bytte jag snabbt taktik och kollade upp skrotar, och i Huddinge fanns en, för 1500 vill jag minnas. Så jag ringde och beställde den, och passade då på att fråga om de hade luftmassamätaren till samma bil liggande. Alla kunniga människor pekade nämligen åt det hållet när jag beskrev ryckigheten på låglast. Jodå, för några hundralappar skulle den bli min, vilket var en done deal.

Prylarna dök upp på ett par dagar, och av skäl jag inte kommer ihåg hamnade de i hyllan, vilket gjorde att ånger-rätten gick upp i rök. Det gjorde den nog ändå, för under tiden passade skroten på att drabbas av en storbrand...

Så småningom kände jag i alla fall tillräcklig tidspress/motivation/meksug för att börja pilla lite. Framvagnen började plockas bort, bit för bit, så att växeln skulle kunna demonteras. Det var inget besvärligt och inget som satt fast (det måste vara den enda fördelen med en bil som ständigt jävlas, inget sitter fastrostat, för man har nyligen varit där och pillat), det tog bara tid. När allt var borta tröttnade jag lite, och tog en paus med lite finmek i form av lmm-byte. Det gick rätt galant, och med en 15 år nyare del på plats (hittade en ingjuten datumstämpel som sa att den var ifrån 97) kändes det som om att en vinst var på G. Bilen startade mycket riktigt klockrent och verkade gå bättre. Jag var nöjd och fortsatte med styrningen.

Där plockade jag nu ihop den bästa kombon jag kunde av växel, damasker, styrändar, fästen och allt vad jag nu hade dubbelt av. Sen tryckte jag i massa gutta i form av nåt fett jag fick rekommenderat, drog och slet i alla rörliga delar för att mjuka upp dem, och satte sen ihop skiten igen. När jag rullade ut ur garaget vädrades det seger i luften. En kilometer senare ville jag bara kräkas... Ryckningarna fanns fortfarande där, och klapprandet var visserligen borta, men nu var där ett glapp runt mittläget i styrningen istället. Jag vände tillbaka, parkerade den, tog av kabelskon från batteriet (ja, den drar lite tjuvström också...) och tittade inte åt det hållet på fyra månader.

Istället dök ett sidospår upp...

För andra året i rad drabbades ju även Kalmar av riktig vinter. Att då ha en Golf utan värme är en smula opraktiskt, och när det visade sig att kompisen jag lånat vinterdäck av förra året bytt dem mot ett flak öl (Bagarn, din j-la alkoholist...) började livet bli tungt. När sen ett par lampor slutade att fungera och aset (ja, den också...) behagade surpla i sig lika mycket soppa som min gamla Audi 100 gjorde, körcykel för körcykel, fanns det liksom inte så mycket förlåtande saker kvar att säga om den. Konstant trasig, törstig, slö, obekväm och trist att köra.
Jag behövde något nytt...


(fast den är i alla fall hyggligt presentabel)

Under hösten/vintern hade jag, för ovanlighetens skull, lyckats lägga undan en del kosing. Planer på några veckor i USA fanns, gärna i samband med SEMA, Bonneville Speed Trials, Sebring 12h, Route 66-färd eller nåt annat exotiskt. Hmmm, det fick väl omvandlas till en vardagsbil och nån vecka då... Max 15000, på något sätt underhållande och driftsäkert (farväl XJ6, 750iL och Merca S-klass) var kraven. Och det fanns ungefär ingenting. Mängder med Fordar och Saab 9000 hittade jag, men de fanns å andra sidan på listan över bilar jag INTE ville äga.

Men så, runt jul, dök den då upp, en Audi Coupe Quattro 2,3. Visserligen på norra öland, som när det snöar mycket i det närmaste förklaras som katastrofområde, men det var väl bara att invänta en lucka i ovädret? Under tiden försökte jag ragga info om bilen, vilket inte var det lättaste... Dottern, som skötte försäljningen åt mamman, som ärvt bilen efter sin make, visste ingenting. Hennes man visste lite, men möjligen kunde sonen, som en gång importerat och ägt bilen innan pappan köpte den, veta mer, men han var bortrest. Oh vad jag älskar vana säljare... Så småningom kom sonen hem från sin resa och en del uppgifter om vad som var gjort och inte började komma fram. Mest skulle det handla om att den stått still för länge, och behövde lite kärlek, men grundskicket var ok. En uppsättning vinterdäck, och lite småpyssel, som en trasig fönsterhiss så var man på G. För 13000 kändes det som en bra affär.

Så kom då den önskade luckan i stormandet så farsan och jag åkte norrut på ön. Det mesta vi såg var snödrivor, för de var så gott som konstant 1,5-3m höga vid sidorna av vägen, men så småningom nådde vi Löttorp. Oh jävlar...
Alltså, när jag skrotade min Audi 100 hade den gått 34000 mil. Då kunde man se en skiftning i färgen på plyschen där man alltid hasar emot på ryggstödet. Och om man skiftade direkt mellan förar och passagerarstol kände man en skillnad i fasthet. Men det var också allt. Om det någon gång kommer att utbryta ett atomkrig här på jorden tror jag att det bara kommer att finnas två saker kvar, kackerlackor och Audi-inredningar.
Den här bilen skulle ha gått 24000 mil, men näää... Utseendet var duktigt slitet, t.ex. började de flesta gummilister krypa och det fanns en del lacksläpp. Stolen var nersutten, tyget slitet, kablar hängde under instrumenten, växellänkaget kändes som på min gamla 116-Alfa och den trasiga hissen gjorde att fönstret inte gick de sista 4cm upp, utan det fick man tejpa igen. Lite jobbigt då det är ramlösa rutor, och man då får tejpa mot karossen varje gång man öppnat dörren.
Att motorn slamrade något hiskeligt vid uppstart var rätt väntat. Lyftarna är notoriska på de maskinerna, och har alltid varit. Det vet vi efter att ha ägt fyra olika ex i familjen. Men de tystnar alltid efter ett tag på tomgång, men inte här inte... Så vi tog den på en provtur för att få upp temp och känsla. Men nej, slamrandet fortsatte och känslan av att det saknades sådär en 20000 mil på trippmätaren var överhängande. Visserligen var priset lågt, men 15-20000 ramlar fort iväg när en bil står på verkstaden, och de där ljuden ifrån motorn verkade kräva det. Så jag avstod.

Tillbaka i stan hade en 320i-92 ramlat in på blocket. 3km hemifrån dessutom. Vis av erfarenheten (right...) ställdes nu direkta frågor. Var är rosten? Är det några fel på motorn? Är inredningen hel? och eftersom det inte fanns något i det bärande, motorn var helt ok och allt annat var prydligt stämde vi möte. Beskrivningen verkade faktiskt ärlig så vi fortsatte till en gds-hall för lite bättre inspektion. Egentligen hittade vi inget ägaren inte sagt något om, men vi snackar en röd, 20 år gammal bil här. Det fanns inte heller någon påskruvad plåt på karossen som inte var rostangripen. Jag är visserligen ingen putsbög, men nån gång om året brukar jag göra ett jätteryck och lägga bra med tid för att få mina bilar att se bra ut. Men här skulle jag inte lyckas, hur mycket jag än gnodde. Så jag avstod även den och åkte hem till kammaren för att fundera lite till.

om jag helt struntade i resa och lade allt på bil? En sökning med 30000:- gräns gav lite roligare svar. 850T5, sexcylindriga bumsar, Merca 300CE, GTI-bilar, t.o.m. en och annan brux-Porche dök upp. Alla givetvis placerade i Stockholm eller andra norrlandsregioner. Suck... jag kände inte alls för att åka kors och tvärs över landet för en bil i den prisklassen.

Men efter ett tag fick jag ge mig. Det fanns inget intressant nog på hemmaplan, och efter att ha missat en vettig 323 Touring här på rejsa för att Stockholmsbussen var full just den dagen tyckte farsan att jag bara var obstinat. Nästa bil som var intressant skulle han glatt köra iväg mig till, om det var inom en dagsturs avstånd.

Så därför befann vi oss en dag i februari Malmö, snokandes runt en 318Ti utanför en anonym industrilänga.
Garagetstämpeln på annonsbilden hade lett mig in på ett spår som slutade hos en bilägare nästan lika tokig som jag. Fast Malkus gillar gamla Escorter istället... Bumsen i sig verkade rätt ärlig. Standard bortsett ifrån ett Green Cotton-filter och ett chip, men allt funkade. Det enda som skämde var ett lätt klapprande ifrån fjädringen vänster bak och en allmänt gungande gång, så ett par nya bakdämpare var nog en given investering. Efter provturen kom frågan om sommardäcken upp.
-Jovisst, de ligger där inne, kliv på bara...



oj då... Dessutom stod Anders röda 964RS i ett sidorum, ett par killar ställde in kammar på ett par drifting-Nissans i ett annat och vi hittade en Fiat 2300 Coupe tillsammans med en Triumph Herald och mycket annat i ett tredje. I ren överraskning slog jag till och köpte Compacten, och blev inte allt för ledsen då en reservnyckel var glömd i en lägenhet. Ville vi vara kvar i garaget så länge, eller..? Jo tack, gärna.

Nåja, hem kom vi så småningom. Och de första veckornas ägande avslöjade inte så mycket jag inte gissat eller visste. de dubbfria Nokiandäcken som satt på var värdelösa, dämparna bak var som cykelpumpar och klapprandet blev värre och värre för var dag. Inte världens bästa vintervagn kanske, men att för första gången på 1½ år va en vardagsholk med värme var ett stort steg framåt bara det. Dessutom är en E36, t.o.m. i Compactutförande, VÄLDIGT mycket mer BIL än en Golf 2 i alla avseenden.
Nåväl, vid ett vanligt skitsnack med min kompis Tobbe framkom det att han hade ett par fungerande dämpare ifrån sin E30 kvar sen han satte på Alpina hjulställ, de var mina om jag ville ha dem.

Så en helg stängde jag in mig mig i föräldrarnas garage och bytte.



Man kan väl säga att stötdämparlagringarna behövde bytas, de med. Till vänster en nya, i mitten en som satt på Tobbes Monroe-dämpare och till höger min gamla... Redan med halvtaskiga Svennedämpare bak på bilen började nu plötsligt en massa tankar gro. Om jag bara...

Som alla knarkare tyckte jag ju att det fanns kontroll över brukandet, vilket gör det svårt att avgöra när det gick åt helvete. Men jag har en aning...

http://www.tbracing.se/ bjöd nämligen in till att komma och testa våra vinterbilar på deras rullande landsväg den 26/3, och det var jag inte sen på att hoppa på. Allt möjligt rullade in i lokalen den dagen, N/A Diesel Caddy, M5 E39, rally-Volvo, chippade 9-5:or osv. Och många var undrande... Det saknades effekt, och mycket av det. Ända tills att en champagefärgad 318Ti spändes fast och mekanikern fick order om att hålla nere länge.



Den är, som jag nämnde innan, chippad. Vilket mest märks på att varvstoppen inte går i förrän 6800, och då ylar det friskt i bitarna. Men det behövs, för under 4000 är det inte mycket liv i M42-motorn...



Meken fegade lite och släppte tidigt, men kurvorna och siffrorna bekräftade det jag trott. Motorn är hyfsat frisk, minst lika ettrig som min gamla trimmade Alfa nord-motor, och med ett vettigt chassi skulle detta kunna bli en kul... skall vi kalla det nödlösning? Visserligen hade Porschen hållit ihop riktigt hyggligt förra året, men totalt sett hade inte driftsäkerheten varit där jag ville ha den. Om det fanns tillgång till två bilar med fortåkarprylar borde väl chansen till att köra mer öka? Eller..?

Så jag började leta roliga delar till BMW, och även om det faktum att det är en Compact ställer till det lite insåg jag snart att bygga BMW mest handlade om två saker. Vad får det kosta och hur fort vill du åka? ALLT fanns, i alla möjliga utföranden. Beslutsångest var bara förnamnet.

Nästa ångest kom när jag satte på sommardäcken. 225/45-17 Star Performer på nån orginal BMW-fälg. Riktigt vad de skall vara stjärnor på fick jag aldrig förklarat för mig, möjligen kan det vara slitstyrkan... Jag gissar att de rullat 4000 mil nu, och det är ändå 5mm mönster kvar. Men våtgrepp, ljudkomfort och känsla var under all kritik. Dessutom var det obalans big time i ett par av dem, och det pajjar sååå mycket i hur jag upplever en bil. Så när Bisting annonserade ut en uppsättning Dunlop Super sport Race för 3600:- samtidigt som föräldrarna var i Stockholm högg jag som en kobra. När jag fick hem upptäckte jag att de hade en treadware på 60, vilket kändes nästan väl ambitiöst, men det var ju liksom för sent att ångra sig...

Är du verkligen säker på att den är chippad? Min är original såvitt jag vet och den har också varvstopp på 6800varv/min. Varvtalsstopp med trimchip till BMW hamnar på andra sidan 7000, i alla fall de två fall jag har egen erfarenhet och det har varit på motorer som i grunden inte är lika pigga på varvtal som M42B18. En tredje sak som talar emot chip är de fula dipparna vid 5000varv/min, de lär enligt alla uppgifter jag stött på försvinna med chip/mappning.

Nej, egentligen inte. Det stod så på i garaget-beskrivningen när jag snokade lite innan köpet, och mina egna erfarenheter av bilar är att när man når den heldragna rödmarkeringen (6400 i det här fallet) så slår begränsaren till. Dippen trodde jag berodde på något "värre" än en programeringsak, för inte släpper väl våra bayerska vänner något så lätt åtgärdat igenom fabriksgrindarna? (För er som inte kört någon kan jag meddela att det märks VÄLDIGT väl i verkligheten).
Men visst, är den standard kan det ju bara bli bättre

Nåväl, tillbaka till bilbyggandet. Eller i alla fall införskaffandet av delar. Det var en sak till som uppenbarat sig när jag bytte till sommardäcken, och det var det faktum att det bara var solida skivor fram. På en BMW av relativt modernt snitt, var är det för j-la snikande? En timmes snokande på www.318ti.org och real oem visade dock att en uppsättning skivor och ok ifrån en sexcylindrig bil skulle passa bolt on. Så jag handlade en uppsättning 325-ok på en skrot för 600:- och lade på hyllan så länge.

Sen funderade jag vidare på chassisidan. 10000 borde ge mig ett hyggligt paket tyckte jag och började sen snoka runt. Men inte blev jag klokare för det... Olika länder tyckte olika om alla, och det nationella ursprunget verkade styra en hel del. Men jag konstaterade i alla fall att instegs Koni och Bilstein var inom räckhåll. Liksom rätt häftiga varianter av GAZ, Spax och Avo. XYZ, D2 och allt vad de heter fanns också att tillgå. Inget direkt lätt val...

Ända tills dess att www.chassit.se där min kompis Andreas jobbar på plötsligt sänkte de Sachs-kit de redan sålde billigt till löjligt låga 2950:-
-Alltså, vad är det där för junk?
-Du, vi fattar det inte. Med 50% prispåslag, runt 100% längre hållbarhet och ruskigt mycket bättre funktion än de billighetmärken vi säljer borde det ju sålts en del? Men inte... Så nu vräker vi iväg dem för att få utrymme.
-Finns de, och funkar de till mig?
-Det är lugnt, vi slaktar två paket och sätter ihop ett till dig. De funkar suveränt på gata, men det kommer vara lite mjukt på bana, bara så du vet. Men det är väl till din vardags bil?
-Jo, men... Ja, du vet...

Andreas vet, och höjde inte ens på ögonbrynen när jag slängde in en beställning på ventilerade framskivor och solida bak, givetvis med slitsar, renoveringskit till oken, ferodobelägg bak, men avstod fram då de som fanns hemma inte var tåliga nog. Sen var jag fattig ett tag igen...

Jag måste passa på att förklara min ekonomi i det här läget. Jag är låginkomsttagare, och enda anledningen att jag kan hålla på som jag gör om somrarna är att jag inte gör ett dugg under vintern, och därmed har en ekonomisk buffert att ta av när säsongen kommer igång. Den här vintern, med bilköp och allt möjligt elände som dök upp var jag rätt dränerad när våren kom. Jag hade liksom råd med en sak varje månad, sen var det pasta och vad för vara med kort datum jag hittade på City Gross just den veckan som gällde. Så min plan med mycket åka sket sig rejält. Istället var livet konstant en balansgång med att bara få liv i bilarna Det var ju inte riktigt så jag planerade det...

Dessutom var Sachs-kittet det jävligaste fjädringspaket jag fipplat dit på en bil. Åter igen invaderade jag föräldrarnas garage under en långhelg, och det var tur, för tre dagar senare hade jag fått ditt ett fjäderben fram. Garagekollegan oscar kom runt och tittade på eländet, antagligen mest i tron att jag drabbats av nån slags brain freeze i kombination med elva plötsliga tum-utväxter på nävarna, men det var först när vi båda stod med varsitt spärrhandtag och FYRA fjäderspännare på ett fjäderben vi fick ihop det...
Så under en vecka åkte jag omkring med en bil som lutade betänkligt åt vänster fram... Nåja, det gick ju det med, och helgen efteråt tog det faktiskt bara en halv dag att få dit andra sidan. Förresten passade jag på att klämma in ett par brickor mellan spindel och fjäderben också. Lite extra camber är ju aldrig fel.
Bak gick det rätt smärtfritt, då jag visst hur dämparna satt, och fjädrarna var av, så med lite övertalning av (bara...) två fjäderspännare gick de att få ut utan att sänka hela bakvagnsbryggan. Att den sen blev högre bak med de nya eibach-fjädrarna fick jag leva med.

Fast första provturen blev lite av en besvikelse. Det här var ju inget särskilt? Allt bara funkade ju... Jag var nästan lite irriterad, ända tills dess att jag passerade över ett par sättningar i vägbanan där jag tidigare studsat/gungat betänkligt, beroende på vad för bil jag kört. Nu bara flöt jag över... Hmmm, det bästa sättet jag kom på att beskriva chassit var: Som orginal, fast bättre. Inget märkvärdigt, inget som sticker ut, bara bra funktion. Hur den funktionen sen skulle vara vid rejäl fortkörning fick framtiden utvisa.

Vilken elak jäkla cliffhanger...

Efter att jag chippade en M50B25 litar jag faktiskt inte riktigt ens på bayrarna. Före var accet lite etapp-liknande, m.a.o. kunde man känna lite ryck längs med varvtalsskalan. Efter helt jämnt!
Att rödmarkeringen går vid 6400varv/min även på bilar med högre varvande M42 tror jag beror på tillverkningskostnader...
Funderar du på bussningar rekommenderar jag www.strong-flex.eu De har alla du behöver, mycket billigt jämfört med allt annat som finns. Diffbussning finns inte specad för Compact, men E30 passar.

Härliga filmer med Porschen! Bättre sent än aldrig.

Markus: Har vi inte varit här förut Jag måste ju hålla läsarskaran på tå för att få dem att återvända hit då och då. I brist på spännande bilar har jag ju något annat som drar, menar jag...

Davve: Bussningar blir nog inte aktuellt förrän de gamla går sönder. När det nu kan bli
Nästa uppgradering, om jag skall våga mig på att gå händelserna i förväg, blir nog ett par bättre stolar. Typ BMW egna sportstolar, som är en hel del komfortablare (i alla fall om E36-utförandet följer samma schema som alla andra jag testat) och i alla fall lite mer skålade än orginalet. Både kardantunnel och dörrsida har fått mer än sin beskärda del av närhet och värme (ömheten hamnade liksom mer på min sida...) i år.

Ne men hur går de här då farbror P.P ???

Till skillnad ifrån en del andra så har jag ju banåkarbilar att hålla liv i Inte för att jag har lagt så där överdrivet mycket tid på dem i vinter... faktisk ingen alls när jag tänker efter. Men om några minuter skall jag hämta Påssens nypålagda 888:or och sen skall Olle och jag ut på Ölandstouring. Därefter skall jag bara skriva färdigt inbjudan till en racingfilmsvisning på en biograf, och följa med (en? ett? ) Jon och titta på annan banbil, och SEN kan jag fokusera lite på den här tråden igen.

Aha på så vis ja men då e jag med

Lite paus-underhållning medans jag hamrar vidare på fortsättningen.

Lika mycket för underhållningen, som en påminnelse om mina känslor inför den dalablå 924:an. Hur mycket jag än önskar mig en 911, en 3,0Si, en 240Z, en Bertone eller vad jag nu har för dröm just den veckan, så kommer jag gång på gång fram till att den INTE FÅR LÄMNA FAMILJEN! Och när, inte om, utan när, jag köper tillbaka den skall jag fixa väghållningen, ventilationen och motorn så att alla de där små irriterande sakerna som under en period eller annan alltid funnits i bilen är åtgärdade. Sen skall den minsann inte ställas på ett podie, utan den skall köras. Men det tar vi då...