SSM på Knutstorp!
Det är något speciellt med denna tävlingen. Jag har sagt det förrut: detta är svenska amatörförares version of Monacos Grand Prix. Tyvärr såg vädret besvärligt ut. Denna helgen fick jag dessutom klara mig utan det allvetande oraklet (aka "Christer"). Som tur var hade jag både mini-mekanikern och minivargarna med mig, så...... en lugn och enkel helg var att vänta, med andra ord.
Fast beslutsam om att detta faktiskt var ett semester-race hade jag liksom sänkt kraven lite. Det är i alla fall min ursäkt för att knappt ha tagit en handfull bilder under helgen. Jag orkade dessutom inte bry mig om det där med kamerorna i bilen. Därmed blir detta en fattigare version av racerapport.
Semestertid! Härligt nog kunde teamet förbereda sig i lugn och ro, utan stress. Sonen hade dock ett (mycket viktigt) födelsedagskalas att närvara vid, vilket placerade avfärden söderut vid ett knepigt klockslag. Jag testade däför en ny och mycket klurig pappa-metod. Istället för att se till att dra iväg med nog tid för att lägga min grabb i depån, avseglade vi istället ganska sent från hemma-hamnen. Den första korta etapen var bara till skillingaryd, där hemköps-butiken har ett mycket bra bageri och helt fantastiska, alltid nybakade mini-donuts. Som seden kräver inhandlades också pizza (this is the way), som förtärdes under färd. Mestadels av sonen, men oplanerat också delvis av jyckarna. Nästa stop var Ring Knutstorp, men inte mer än en timma in på resan, i höjd med Ljungby, satte jag min listiga plan i verket. Värmen i hytten drogs upp, en filt sveptes om min grabb, lite lugn musik sattes på, Nellie rullade ihop sig intill honom och så...... var det bara att vänta.
Och vänta fick jag! Proppmätt på pizza och donuts förblev min sjuåring absolut klarvaken och totalt ointresserad av sömn till lååååångt efter läggdags. På sin höjd så blinkade han ett par gånger extra när vi passerade Örkelljunga, men repade sig snabbt igen. Istället föll ögonen igen ca 10min innan Kågeröd och hela experimentet kunde avskrivas som totalt misslyckat.
Om man åker på tävling med en sjuåring (även om jag på något outgrundligt sätt fått en mycket duktig, redig och lätthanterlig sjuåring) och två jyckar som övriga team-medlemmar, då kan man ibland behöva lite hjälp. Stort tack till David Stomberg som hoppade in som mekaniker under helgen, till Torbjörn Linderson som hjälpte till med att facilitera att nya, färska däck hamnade på mina fälgar och såklart, som alltid (!!), ett stort tack till Nettan och Kent Heijel för barnpassning och hundpassning.
Torbjörn tog förresten årets bästa bild och bevisade samtidigt att man alltid tar de bästa bilderna lite i smyg, så de fångar de där äkta och spontana ögonblicken.
Vädret var hopplöst, som vanligt. Varför har det blivit en SSM-trend med enorma skyfall, åska, oväder, syndafloder, armagedon och blixtsnabba väderomslag? Är det någon klant där nere i söder som gjort Oden och hans söner förbannade? Har det lokala Zeus-templet i Kågeröd skändats? Vi måste se till att vi får med en workshop om lämpliga offer/ritualer till relevanta gudar i MSCCs förberedelser inför nästa års SSM, för detta håller faktiskt inte.
Under träningen strulade bilen. Chassit och inställningarna var bra, däcken lirade, bromsarna bet, men plötsligt vägrade motorn gå som den skulle. Den hostade och spottade, skärpte till sig och gick rent igen.... och ballade ur på nytt. Jag avbröt och gick i depå. Kent och David tog en snabb titt under huven i fast lane och konstaterade att jag hade en trasig kontakt till min TPS. Min stackars motor hade med andra ord inte en susning om hur mycket eller hur lite gas jag gav och fick därmed vara förlåten. Jag väntad på bogsering från funktionärerna ett tag, men sedan tröttnade vi och Lennart Krügers drog upp mig till övre depån med #94 istället.
Efter dissekering av kontakten kan jag konstatera att kabeln i bilens originalkablage gått av precis vid stiftet. Jag lånar en lödkolv av Martin Ling, öppnar stiftet och plockar ur den gamla kabel, sätter i den nya, klämmer åt och täcker alltihop med lödtenn innan jag monterar ihop. Klockren reparation och det finns en poäng i att jag beskriver detta i detalj.
Kvalet blev blött. "Vatten, vatten, bara vanligt vatten!" En kombination av regn, diverse revirmarkeringar av blanda viskositet, samt en fin dimma av tvåtaktsolja hade välsignat banan och jag har nu fått en ökad sympati för lilla Dixie när hon sladdar runt på parketten där hemma.
Tredje startruta. Godkänt betyg för mig, i regn på Knutstorp.
Race 1 blev intressant. In i det sista var det ett spekulerande om det skulle blött eller torrt, HUR blött eller HUR torrt? Skulle det komma regn under heatet? Jag gick tillslut ut på mina breda torr-däck, liksom mer eller mindre alla andra i Roadsport C. När vi rullade ut till start var banan fuktig, men med torra stråk... och det började regna. Typiskt.
Jag tar mig förbi #43 Martin Ling direkt i starten och börjar jaga efter #42 David Malmberg. Jag hänger dock inte med. På den blöta banan är David klart snabbare och jag lyckas inte få mer än 2-3 billängders lucka till #43. Så kör vi ett par varv, med David en rejäl sträcka framför, mig på andra plats och #43 och #34 Thomas Olsson tätt efter. Men, så slutar det tvärt regna och den varma banan börjar genast torka upp. För varje varv blir det märkbart bättre grep och jag kan öka tempot. Inte bara fortare än då det var blött, utan i förhållande till de andra. #43 får se mig rycka iväg och Davids bil börjar komma allt närmare och närmare igen. Jag laddar på, sätter heatets andra bästa varvtid, endast slagen #70 Daniel Nyman, som sätter den bästa varvtiden från 8e plats.
Men ack. Ack och ve. Pust, suck, förbannelse och stööön. Precis lagom till att jag i alla fall ska ha en chans att göra David lite nervös, öppnar sig himmelen igen. På en blöt Ring Knutstorp kan jag inte hänga med, så jag fokuserar på att ta hem bilen kontrollerat på andra plats istället. Vi träffar på fler varvningar och då jag ska passera två bilar som tampas fastnar jag. Sedan fastnar jag lite till och så blir jag fast ännu mer. Nu är #43 Martin Ling ikapp och utnyttjar att jag är fast bakom varvningen. Han kör om, jag kör om tillbaka och så byter vi plats flera gånger. Sista striden står i idioten, men Martin är för ivrig då han byter spår efteråt. Hans bakgre flygel slår i min framskärm och front, trycker ut min bil och får mig att tappa mark. Vi går i mål med Martin på andra plats och mig på tredje, men domarna ansåg det inte riktigt OK. De ger Martin +3s vilket petar ner honom mellan mig och #34 igen, på tredje plats.
Ett klargörande, om nu någon eventuellt blir lite nervös och avskräckt inför risken för bucklor och skråmor i Roadsport: Vi har ganska bra koll på varandra! Vi vet liksom vem man kan ligga 2cm ifrån och vem man bör ge mer utrymme. Vi vet vem som är nybörjare, vem som just lackat om sin bil och vem man därmed självklart ska ta ut större avstånd och marginaler mot. Det var ju just därför det tog sådan tid för mig att ta mig förbi de där varvningarna - man stoppar inte in nosen precis var som helst innanför vem som helst. I fallet #90 vs #43 råkar vi vara två ganska erfarna racers som båda vet hur man skruvar och hur man i alla fall hjälpligt hanterar en lackspruta. Våra bilar var lite lagom rufsiga redan innan racet och inte en enda liten vilsen känsla blev kränkt i denna lilla kollision.
Känslorna i Kristensson Racing blev istället med besked stukade då vi rullar ut till start för race 2. Banan var torr, jag stod i andra startruta och nu jivlarimig(!!) skulle här köras racing! Då börjar min motor åter igen hosta, spotta och bete sig exakt som om TPSen var trasig. Igen.
Detta var bittert och jag tänker inte ljuga och påstå något annat. Jag hade ju lagat den enligt konstens alla regler. Den funkade fint under race 1. Den funkade fint efter prisutdelningen och körde upp igen, tillbaka till övre depån utan problem. Timmar senare startade den fint och körde ned igen till line up för Race 2, men gick sönder preciiiiis som jag körde ut på banan. Det var inget att göra utom att svänga av och be om bogsering upp till depån.
"That's racing", jag vet. Men, nu var jag frustrerad. Dessa små, larviga fel som gör att man, efter alla timmar och alla pengar som lagts ned ändå inte får köra racet, det är ganska bittert. Jag rafsade raskt ihop lägret, winshar upp Miatan på Fårrden, kopplade på husvagnen och drog från Knutstorp Ring utan att säga ett onödigt ord till någon. Sonen, min otroligt kloka och fina lilla sjuåriga grabb, sa att "Jag förstår att du är besviken, pappa. Det är jag med." och föreslår sedan"Vi kanske kan stanna och köpa glass eller godis på vägen? För att muntra upp dig lite i alla fall, pappa?". Och självklart gör vi det. Vi kör både glass och godis, fast det inte är lördag och fast det är innan middag.
Epilog: två veckor senare.
Det kom ett paket, med inte en, inte två, utan TRE nya TPS-kontakter i, kompletta med en rejäl bit kabel. Hade min lagning gått sönder? Eller hade något annat ballat ur och TPSen var helt oskyldig denna gång? Nä. Min lagning var hel. Istället hade en annan kabel gått av, 20mm längre upp.
En sanning som går upp för mig, medan jag skarvar i den nya kontakten med en rejäl bit extra kabel, snyggt arrangerat i en vibrations-upptagande loop, är att min gröna Miata-kompis faktiskt är 25år gammal nu. Mycket har bytts under årens lopp, men inte bilens originalkablage. Och där, under huven, har det blivit mycket varm, många gånger. Både då den gick som bruksbil i North Carolina och såklart under åren som racingbil här i Sverige. Varmt, kallt, varmt, kallt, varmt, kallt, i 25år. Det är nog dags att ge efter för Christers tjat och bygga ett helt nytt elsystem i vinter.
Magnus Thomé
