En sak jag har insett efter att ha varit aktiv i bilhobbyn sedan Internet tog fart, är att det är rätt bra med forumtrådar som finns kvar, med bilder som finns kvar. Det är mycket som gått förlorat men Rejsa är stabilt :-) och därför känner jag nog ändå att den här tråden ska "dubbleras" här. Mycket av den finns på Fordklubben och Grassroots Motorsports men Rejsa är ju ändå liksom "hem".

Retrospektiva trådar kan vara lite jobbiga men jag tror vi kommer ikapp någorlunda fort.

Upprinnelsen till detta börjar nog våren 2018 (eller egentligen mycket tidigare, men vi säger så). Min dotter Kajsa var då 13 år, och hon är ju mer eller mindre uppvuxen i garage, på SFRO-besiktningar, olika typer av rejs och bilträffar. Självklart skulle hon ha A-traktor. Ibland har hon också ganska fasta åsikter om fordon (kanske ett släktdrag) och tidigt förkunnade hon att det är Sierra som hon ska ha. Kanske kom något intravenöst i hennes tidiga år när jag bruksade XR4x4 som andrabil, kanske hade Magnus "BasMange" Larssons drifting-Sierra något med i spelet.

Den långa storyn om A-traktorn finns på https://www.fordclubsweden.se/forum/viewtopic.php?f=26&t=89219

Den korta är, vi fick en bil som stod i skogen:



Vi lade ned alldeles för många timmar:




Men det blev en rätt cool A-traktor:





Det var en kul tid på många sätt.

2021 var Kajsa 17 år (och hade tagit driftinglicens, liksom Tävlingsledning C) vilket förstås betydde att hon började ana B-körkortet. Då började hon också resonera kring förstabil. En Sierra var fortfarande målet och jag frågade lite försiktigt om hon tänkte att det skulle ta två år att bygga förstabilen också?

Det var inte planen men hon hade en poäng - "ska vi hitta rätt bil får vi leta i tid".

Att vara överens om vad som är "rätt bil" är inte alltid så enkelt. Vi var överens om att (mycket) rostjobb och lack skulle vara skönt att slippa. Manuell låda var en självklarhet även om en konvertering från automat till manuell absolut kunde vara möjligt. Mekaniska problem var egentligen inget hinder.

Problemet är väl lite att de flesta som seriöst letar Sierra har ungefär samma målbild. Vi missade en 2.0 GLS under vårvintern på grund av en strulig säljare, det fanns en XR4i som lockade men var väl mycket projekt. I samma skog som A-traktorn stod fanns en V6-bil men även den var mer objekt än bil.

Nåja, torsdag före midsommar dök det upp en intressant annons. En manuell 2.9 sedan i Umeå, relativt färsk lack, en hel del saker fixade och kanske lite finare än jag tänkt. Men, Umeå, det är toknära. Jag hade räknat med att få roadtrippa över större delen av landet...

De första kontakterna via Blockets meddelandefunktion var positiva och jag erbjöd mig att komma ned midsommaraftons morgon. Men jag var lite lättad när säljaren också hade tänkt fira midsommar och vi sköt det mot efter helgen.

Under tiden dök regnumret upp i en annan dialog och jag insåg att tidigare ägare var samma kille vi köpt ratt och rattnav av till A-traktorn. Jag chansade på ett meddelande om att få hans syn på bilen och blev inte besviken. En lång redogörelse för vad han gjort med den, en utförlig beskrivning av skicket och dessutom typ 25 bilder.

Stärkt av det rullade vi så till slut söderut på måndag kväll, med en extra chaufför som gisslan om det skulle vara så att vi kom överens. Roligare att köra hem än att dra på släp...



Det som mötte oss på parkeringen var en relativt blank Sierra. Ganska snart kunde jag konstatera att lacken inte var helt perfekt, vilket gör att den känns lite mer "brukbar" än annonsen kanske gav sken av. Tidigare ägare hade flaggat för några saker att kolla upp karossmässigt, och de visade sig stämma till 100%, också ett tecken på att bilen var i ungefär samma skick som när den bytte ägare för ett år sedan. Eventuellt med någon mer mindre skråma.

Viktigast för mig var ändå allt bärande och där fanns inte något att klaga på direkt. Inga tecken av lagningar, eller behov av det. Det finns en grej att kolla upp närmare men det kräver mer demontering och jag är inte så orolig.

Fräsch inredning (men inte perfekt), ett "ärligt" motorrum (dvs med visst oljeläckage, det är ju en 2.9). Lite uppgraderat ljud utan att sticka ut, och en lätt identitetskris med huv, grill och baklucka med vinge från Cosworth 4x4. Om det höjer eller sänker värdet kan man diskutera - vingen och grillen är jag absolut för, huven med gälar...tja...

En kort provkörning visade inte något speciellt udda - säljaren hade redan meddelat att växellådsfästet börjat sacka, och det märktes på det typiska sättet för en MT-75 - lite vibrationer och bökig tvåa. Nytt fäste låg i bagagerummet och det är ingen rymdteknik direkt.

Vid det här laget märktes det rätt tydligt att Kajsa var väldigt sugen och jag kände också att det här kunde vara rätt bil. Inte superduper-tokfin så man inte vågar köra men kanske lite för fin för att vara året-runtbil. Lite i överkant prismässigt kanske. Jag började ändå förhandla, något som jag egentligen inte alls är bekväm med. Men nu hade jag lite argument på fötterna och säljaren kändes klart respektabel, dvs en sådan man faktiskt kan resonera med utan att det blir allt för konstigt. Nu blev det ändå nästan en parodi på Wheeler Dealers innan vi kom överens och faktiskt trotsade Corona med ett handslag...

Försäkring, tanka, och sedan blev det övningskörningsskylt hem till Skellefteå. Extrapiloten fick förstås köra min bruksbil hem ensam.



Hemma på gården blev det trångt...för det stod ju en långtidshyrd driftingkärra i garaget också sedan en tid. Kajsa fick möjlighet att hyra BasManges gamla bil under en sommar, lite som att cirkeln sluts.



Så där stod vi, strax efter midsommar 2021 med en "extra" brukshobbybil eller vad man ska kalla den. En mycket glad 17-åring (som så att säga förhandsinvesterat "vinsten" på A-traktorn) och så jag som drabbades av inte så lite nostalgiska Sierrakänslor.

Jättefin läsning!

Känner igen det där med att övningsköra hem första bilen...

Trevligt, 944 är ju lite en level upp från Sierra ;-)

Med bilen hemma så var grundplanen att fixa till några småsaker. Fästet till växellådan, kolla upp obalans i något hjul och lite sånt.

Omedelbart insåg jag glädjen i att ha en "hobbybil" som är bruksvänlig. Fast i bagaget hade den en viss begränsning.




Julas finaste baslåda men den stod mitt i utrymmet. På bilden är den flyttad framåt och då blev det mer användbart bagagerum.

Vi övningskörde fortsatt en del till olika aktiviteter och känslan var att bilen gick okej men inte riktigt som den borde. Lite misständning ibland, den kändes mjuk och lite vinglig. Men inget akut utan mer "food for thought" och ett bra underlag att samla lite delar pö om pö.

En grundservice är alltid bra och när det gäller vägkänslan så började jag skylla på hjulen. 7,5x17" med 205/40-17, det är för smalt, och dessutom är rullomkretsen lite för liten. Nu låg vi back på andra hjul som passar och som sagt, det var inte akut alls.

Med nytt växellådsfäste och en fräschare hardyskiva försvann en hel del vibrationer. Däremot är det tydligt att bussningarna till växelspaken är ungefär så trötta som de brukar vara på en Sierra med MT-75.

Men det här med att bilen är svart...det blev en del tvättande.




Mot slutet av juli fick Sierran ta en lite större roll. Bakgrunden är bruksbilsrockader - vi hade i mars beställt en Mach-E som bruksbil, där tanken var att den skulle ersätta min Focus. Samtidigt hade jag börjat planera för byte av dragbilen (Kugan) och det bytet accelerades när kylan försvann i den.

Jag hade redan under våren gafflat in dragbilsvalet, dvs det som skulle ersätta Kugan. Valet var en nyare Kuga, 2017 och framåt med Sync3. Helst manuell, helst lågmilad, ST-Line eller Vignale, med backkamera, med dieselvärmare (det måste vara en diesel 4x4 för att få dra det som krävs). Givetvis vimlade det inte av sådana bilar och dessutom var ju begbilsmarknaden 2021 ganska skruvad. Det fanns en relativt rätt bil i Skåne men då den saknade motorvärmare (ja, jag vill ha både elvärmare och dieselvärmare), vinterdäck och dragkrok så blev den rejält dyr innan den var "klar".

Under våren hade också "min" Fordhandlare lagt ett bud på att köpa Focusen av mig. Nu återkom han med ett rejält höjt bud och samtidigt dök det upp en lågmilad (3200 mil) Kuga i Luleå. Nästan alla rätt förutom att det var en automat och utan motorvärmare, samt utan elvärmd ratt. Men väldigt mycket närmare och priset var...okej.

Därför gjorde jag nåt jag aldrig gjort förut. På samma dag sålde jag två bilar och köpte bara en.

Mach-E hade osäker leveranstid men Sierran var ju en helt okej andrabil sommartid. Faktiskt mer än okej skulle det visa sig, även min fru började uppskatta att köra Sierran emellanåt. Förutom den konstanta oron att någon annan skulle skada bilen...

therealpinto skrev:

Förutom den konstanta oron att någon annan skulle skada bilen...

Vilken cliffhanger!!!

Haha, det var inte menat så... :-)

Det kommer ingen katastrof i sådan form, men visst påverkar skicket hur och var bilen brukas. Ur det perspektivet hade den kanske gärna fått vara lite mer "bruksig" men en i praktiken rostfri Sierra...då får man ta det onda med det goda så att säga.

Det blev höst 2021 och tanken var att Sierran mest skulle få bo inne under vintern, kanske för lite uppdateringar rent allmänt.

Men innan dess så pillade vi vidare med småsaker. Dörrlåsen fortsatte att strula emellanåt så jag satte in samma typ av fjärrlås som vi använde på A-traktorn. Kinesiskt men det fungerar bra och är enkelt att montera. Genom att styra C-låset med fjärren slipper man oftast problemen i låskistorna.

Nästa steg var att lägga på vinterdäck, så den går att flytta och till nöds bruksa lite, var planen. Den beställda Mach-E lös nämligen med sin frånvaro.



Kisar man lite så är Cosworth-känslan påtaglig :-) Jag tror inte jag beskrivit specen riktigt, bilen har av allt att döma äkta huv och baklucka från Cosworth 4x4, det syns att det är original hål för gälar osv. Den här bilen var ursprungligen vinröd (Magenta), mycket snygg färg. Men som jag spårat historien var den med om en mindre sammanstötning när en framskärm fick bytas, och då lackades bilen om och identitetskrisen inleddes. Om jag fattat saken rätt jobbade den ägaren på en verkstad i Östersund. Baksätet ser också ut att vara Cosworth medan stolar och dörrsidor nog är 2.9 GL. Motorn har aluminiumventilkåporna från 2.8i, det sitter polyuretanbussningar i framvagnen och så är det monterat ventilerade skivor bak.

Det fanns en liten lista med småsaker som hag gärna ville försöka kika på innan vintern också. Varken den elvärmda framrutan eller stolsvärmen i förarstolen fungerade. Ingen av knapparna tände ens indikeringen. Dessutom har varvräknaren alltid varit "slö" och nu när det blivit kallt, knappt i funktion alls.




Armerad med elschema (Fords egna, extremt värdefullt) och multimeter så jobbade jag mig inåt. Varvräknaren provade jag att löda om alla anslutningar på, men det blev bara kanske lite bättre. Jag testade med en annan jag hade liggande men den var inte piggare. Däremot verkar en separat varvräknare hänga med när den kopplas in i klustret så jag behöver kanske forska vidare på om det är komponenter som ska bytas också?

Elrutan var lite spännande. Det fanns spänning till knappen men inget kom tillbaka från tidreläet. Det sitter ju så mysigt till bredvid handskfacket men när jag till slut lyckades krångla ner dem, så kände jag inte igen just tidreläet. Mycket riktigt, någon har kopplat in fel relä.




Med det gråa tidrelät inkopplat borde det funka. Men icke! Ingen spänning från "motorgångsreläet", det som ser till att man bara kan köra framrutans värme med motorn igång. Då insåg jag...att jag provstartade utan instrumentklustret inkopplat. Det är laddningslampan som styr det reläet... Med klustret inpluggat tänds indikeringen som den ska. Om rutan funkar? Jo, men faktiskt, kanske inte riktigt alla trådar men de flesta. Succé!

Nästa trix var elvärmen i förarstolen. Ganska fort hittade jag avslitna kablar under stolen. Jag lagade dem och smörjde upp knappen som kärvade lite.

Det sista jobbet var mer en sån där "idiotidé" som jag får emellanåt. Efter att bara ha kört "moderna" bruksbilar i 15 år saknade jag yttertempgivare i Sierran. Det finns ju en lagom yta ovanför klockan (där Ghia hade en enkel varningsdisplay). Borde man inte kunna få in en tempdisplay där? Lite jakt på Amazon med mera gav en kandidat, lite stor men det kanske skulle gå...

Jag tog bort själva huset runt den displayen, och gjorde en ny front i akrylplast som passar in som ersättare till blankpluggen ovanför klockan.




Den är lite för ljus och fonten är lite stor men jag hade en plan som kan tona ned det lite. Totalt sett - nöjd!

Kul med Sierra! Har själv rattat ett antal 2.9or i Scorpio med både manuell och automat och till skillnad från många andra så gillade jag modellen:)

Sierrorna blir rätt pigga med en frisk 2.9...

Följer, gillar verkligen bilar från denna tidseran. Kör själv, bl.a. en Audi 80 från -89. Och jag saknar en yttertemp-mätare. Har du någon länk till den du köpt?

Svårt att hitta samma saker på Amazon 4 år senare. Men denna:

https://www.amazon.se/-/en/Temperature-Thermometer-Electronic-Instrume . . . .

är nog rätt lik.

Under vintern 2021-2022 prioriterade vi/jag inte att skruva i Sierran alls. Det har helt enkelt varit mycket annat men också känslan av att det är bra att ha den mobil för att kunna ta in annat i garaget.

Nackdelen var förstås att ingen av uppdateringarna blev gjorda, fördelen var att bilen var körbar hela tiden :-) Trots vinterdäcken blev det bara väldigt korta turer på snö (ärligt talat, trots bra dubb och mönster var greppet inget vidare).

Jag googlade Dayton DW700 och det var faktiskt nästan komiskt;

https://extra.expressen.se/pdf/101109-dacktest.pdf
(Expressens test 2010)

"Sämst i test.
Dubbade Dayton DW700 och centraleuropeiska Toyo delar på sistaplatsen och det finns egentligen inget positivt att säga. Jo, ditt liv som trafikant blir bättre om du undviker dessa produkter rakt av."

;-)

Det lilla vi körde på packad snö så var de verkligen snorhala. Men det är okej, priset var rätt och de har fyllt sitt syfte, vi har inte kört fast när vi behövt flytta bilen.

Men det blev ju vår :-)

När mitt schema öppnades upp lite så bestämde jag och Kajsa att vi skulle rulla iväg till vårträffen i Piteå 7/5 2022. Vårträffen är en träff som jag och Raceinorr drev under cirka 10 år, och 2013 var sista året för oss, sedan tog Street Meet North över. Kajsa var ofta med på träffarna som (litet) barn.



Det här var 2007 (tillsammans med Maria, "Cerran", en av frontfigurerna i Raceinorr som vi tyvärr förlorade i cancer för några år sedan).

Sedan vi släppte träffen har jag aldrig riktigt haft möjlighet att åka. Nu kändes det också lite som att sluta cirkeln med att Kajsa skulle få köra dit sin bil och ställa ut.




Fortfarande övningskörning men ändå :-) Det blåste helt magiskt kallt på träffen och därför vägrade fingrarna fotografera så mycket. Men vi träffade en trevlig engelsman som var ute på första turen med sin nyrenoverade Escort RS Turbo (S2), en mycket fin bil och med hela familjen i sällskap. Han och Michael Kerry (som stoppar Zetec i Fiesta på Youtube) hängde runt Sierran ganska länge och det blev en bra pratstund.

Den andra Sierran på plats var lite brötigare :-)

BasMange vann burnoutshowen med enorm marginal mot de övriga som vågade sig fram.

Jag firade själv med att åka Kåge-Galtis ToR (48 mil eller vad det är) över kvällen för att hämta husvagnen. Men då blev det Kuga... :-)

therealpinto skrev:

Svårt att hitta samma saker på Amazon 4 år senare. Men denna: .... är nog rätt lik.

Oj, det var ju ett tag sen. Men den du länkat till kan bli jättebra, tack!

Sommaren 2022 var riktigt trevlig med den här bilen. Kajsa tog ju körkortet i oktober och hann precis köra den lite själv innan det blev vinter och då har vi gått runt på andra bruksbilar (ibland med hjälp av inlånad Honda...).

Energinivån när det gäller skruvande var lite låg, jag pillade lite på Caprin, och hjälpte till med några A-traktorer (en Mondeo Mk4 2.3 automat som blev riktigt trevlig bland annat). Eftersom Caprin ockuperade lyften bytte vi inte fjädrar och dämpare på Sierran, trots att grejerna låg klara på hyllan.

Men bilen behövde kontrollbesiktas och det innan april månads utgång så jag chansade på en påsklovstid. Strålande sol, bara, torra (nästan överallt) men inte sopade vägar, bättre än så kan man inte hoppas på häruppe så här års.




Godkänd, skönt, för jag hann inte ens motionera bromsarna riktigt som jag tänkte.

Det som jag insåg våren 2023 var att inte var 100% nöjda med motorgången, det känns som det är nån givare som svajar. Den har alltid känts lite "trög" på att varva och dessutom vandrar tomgången iväg emellanåt.

Men att felsöka ett gammalt EEC-IV...visst låter det roligare med något modernare så man kanske också kan köra E85? ;-) Egentligen förtjänar bilen en 24v-motor. Eller...tja...

Men i april 2023 gjorde jag andra fynd.



Förarstolen är förstås lite mer sliten, men okej för nu i alla fall. Jag är verkligen ett fan av Recarostolarna, och jag tycker att en engelsk biltestare på 80-talet (då gällande Capri) uttryckte det väldigt träffsäkert - fritt ur minnet; The £200 option of Recaro seats make give the car a £20 000 feel.

I Capri höjer de verkligen känslan och även om GL-stolarna som sitter i bilen är fina (någon som behöver ett set?), så är Recaro nåt annat... Jag misstänker att det är ett Cosworth baksäte i bilen redan, men inte riktigt samma färg/ton som denna (Rainbow?).

Nu var Kajsa ordentligt taggad på att få dit sänkfjädrarna och Bilsteindämparna - jag fick tag i ett B8-kit för ett tag sedan. Hon tyckte att bilen var pinsamt hög bak, något som jag kanske kan hålla med om.

Men även om planen i april 2023 var att "ta en mekarhelg snart" så gick tiden. Kajsa tog studenten, och började sedan jobba extremt oregelbundna tider. Jag ville inte heller rusa iväg och göra massa saker själv, det är ju hennes bil egentligen och mekartiden tillsammans är liksom halva grejen.

Men i augusti fick vi loss en dag att skruva gemensamt och då fick Kajsa bestämma det mesta av turordningen. Lite tidigare i sommar hade hon rapporterat att oljetryckslampan ville tändas, trots korrekt nivå. Därför blev byte av olja och filter första åtgärden, vi har faktiskt inte bytt sedan inköp. Jag brukar vilja byta själv ganska direkt men det har helt enkelt inte blivit av. Oljan i motorn kändes lite blaskig men den innehöll inga metallspån, filtret (märkesfilter) såg bra ut också. Det är inte heller några direkta missljud så kanske var det ingen fara.

Sedan ville hon prioritera fjädrar och dämpare.







Det är alltså Bilstein B8 vilket betyder kortare dämpare, anpassade för sänkfjädrar. Jag mätte inte exakt men det kan nog vara cirka 20 mm kortare dämpare i alla fall fram. Fjädrarna är TA Technix som ska sänka 40 mm både fram och bak. Men som väntat, behöver de justeras bak...



Fram tycker jag höjden är ganska rätt (men inga 40 mm lägre än innan), bak ska minst ett varv bort. Det är rätt normalt för "billiga" fjädrar att höjden inte blir perfekt. Vi ska väl kanske köra lite mer än några varv runt kvarteret men de kommer inte sätta sig speciellt mycket så det är bara att kapa. Fjädern är lång nog ändå för att inte ramla loss vid utfjädring.

Det är rätt tydligt att det ju var sänkfjädrar på bilen redan innan, bak kapade. Jag skäms inte för att finjustera höjden på det sättet men det är lite bökigt att ta loss fjädrarna bak så det var inte direkt något som vi längtade efter.

Bytet av dämpare och fjädrar var bra även om det blev rätt lite kört i slutet av 2023, det var ganska dåligt väder och mycket annat.

Men när den rullade så blev vi mer och mer inne på att något måste göras åt motorsituationen. Undan för undan hade jag kollat en del basicsaker som kompression. Jag började ändå fundera på om det skulle kunna vara en kombination av något i motorstyrningen och en sliten kamaxel.

Ett alternativ som jag funderade på var helt enkelt att renovera maskinen, och passa på att stoppa i en lite roligare kam och en ny motorstyrning. Jag har kört några 2.9 med vassare kam och trimchipp, och om man dessutom fyller på med fina grenrör blir det en rätt trevlig maskin.

Å andra sidan är det fortfarande en stötstångsmotor som rasslar och tickar en del. Jag övervägde att gå på 4.0 V6 från Explorer (SOHC) eller Mustang, de är ganska prisvärda om man hittar rätt motor, samma grundblock som 2.9 och det finns ju en poäng med större grundvolym.

På Fordklubben lades det ut ett komplett "swapkit" för Fords 2.9 24v BOB, alltså varianten av 2.9 som satt i Scorpio 24, där Cosworth gjorde 4-ventilstoppar. Det är en fin motor med några svagheter i kamdrivningen. Den här var bromsad till runt 230 hk med bara annan motorstyrning och ändrat insug (som kanske inte ger mer effekt). Rätt lagom nivå.

Problemet var väl mest att "kittet" fanns på Öland och inte var urplockat ur bilen än. Men det väckte en del tankar om att det var en motortyp värd att hålla ögonen öppna efter.

När jag började söka motorer dök det upp ett antal redan urplockade i okänt skick, oftast från avstannade projekt. Det är alltid lite "red flag" - varför är de inte igång? Men det är också rätt tunt med donatorbilar. För kanske 3-4 år sedan passerade en bil från ett dödsbo hos en kompis, egentligen en rätt fräsch Scorpio 24v men utan nycklar. Eftersom bilarna har immobilizer är det många som direkt passar på en sådan. Den hade varit en utmärkt donator men var ju redan borta.

När jag nästan givit upp så kom en bil ut i Kalix, det är ju bara knappt 40 mil bort. Inte massor av mil, avställd för att växellådan "hackar", men annars "körbar".

Samma kompis som ordnade fram A-traktorobjektet (vår största "enabler") erbjöd sig att åka och hämta bilen eftersom jag hade för mycket annat.

Men, jag fick lite bilder...

Bilarna i all ära, men det är en cool dotter du gjort!

Ford Scorpio... det var inte igår man såg en sådan!

safe skrev:

Bilarna i all ära, men det är en cool dotter du gjort!

:-)

Alla föräldrar är väl förstås stolta över sina barn men ja, det är roligt.

Hur upplever ni Bilstein B8? Jag köpte ett komplett kit TA Technics till min Audi 80 för ett gäng år sedan och har aldrig varit nöjd. Fjädrarna är mjuka, de har fler varv än original. Och trots att samtliga fyra fjädrar gått av och är ersatta av andra sänkfjädrar, också dessa med fler varv, är dämparna stenhårda och känns väldigt missanpassade. Letar efter ersättare och har t.o.m. funderat över original stötdänpare.

Skillnaden mellan Bilstein (B6 eller B8) och TA Technix är milsvid.

Som jag förstår det har B8 normalt sett i grunden samma sättning som B6 men är kortade för att fungera bättre med sänkfjädrar. I den här bilen upplever jag B8 som väl anpassade, bilen är inte okomfortabel alls men fungerar bra.

Egentligen är mina erfarenheter från vår gamla långlopps-Primera kanske ännu mer relevanta, den körde vi 3-4 säsonger på B6 och den fungerade riktigt fint på bana, med Yokohama AD08R däck (de gamla bra).

Jag har sålt en del TA Technix (sidoverksamhet) men brukar försöka vara tydlig med att det är billiga stylinggrejer och inget jag rekommenderar för prestanda. Jag har själv använt en del fjädrar utan problem men har också kunder där de gått av, så jag är rädd att man får vad man betalar för.

Bilstein tar ju fram dämpning för respektive bil medan jag är rätt säker på att TA Technix kör ungefär samma insatser i "allt".

Vintern 2023-2024 fick Sierran stå torrt och fint, och i april fick vill till slut tid att stoppa in stolarna.



Scorpion (och nej de är inte så vanliga längre) stod som sagt i samma skog som A-traktor-Sierran och den mycket bra dealen på lagringsplats omfattade även att jag slapp ta ur motorn. Istället levererades den hem till mig :-)





Vi provstartade den på släpet innan demontering, och den hade ett typiskt BOB-rassel vid uppstart men blev sedan tyst. Den stora, stora nackdelen med de här motorerna är att kamdrivningen är relativt känslig. Den första generationen, BOA, kom jag i kontakt med 2004 när vi byggde en Capri med sådan snurra;



Den hade rasade kamkedjesträckare som inte gick att köpa (när motorn var 10 år gammal), så vi fick göra egna. Numera nytillverkas en del till BOA men mindre till BOB. Å andra sidan har BOB två kortare kedjor istället för BOAs långa kamkedja, och så har BOB lite vassare kammar och variabelt insug.

Under vintern handlade jag på mig en del grejer för att kunna öppna motorn och kolla skicket på kamdrivningen (man kör ALDRIG en BOB som man inte känner till utan att göra det). En snabb okulärbesiktning gav i alla fall att det var massor av gnagarmat i motorns V, och att kabelstammen till motorstyrningen och växellådan var allvarligt skadad. BOB lider av samma sjuka som samtida (2005-2008) Mercedes, där isoleringen formligen faller av trådarna på kablaget. Av de 15-tal kablar som går till lådan var säkert hälften med bar tråd på lång sträcka. Mekaniskt var kanske lådan alltså okej. Tyvärr gör detta också att det är ett hästjobb att renovera en sådan här bil och därför gör de sig bäst som donator. Tyvärr.

Under ventilkåpan såg det i alla fall rätt bra ut vid en snabb titt så jag hade förhoppningar om att motorn i grunden skulle vara okej. Det var ju bara det där rasslandet innan oljetrycket kom...

Men, under våren så fyndade jag mer saker.





RS 17" Softspoke, nyrenoverade med i stort sett nya däck i rätt dimension. De ser bra ut, och nu vibrerar inte bilen längre. Det var nästan största vinsten! Att marscha i motorvägstempo är inget problem längre och som tack fick bilen både snurra på Motorhistoriska dagen 6 juni, och en tur till Piteå på lördagen samma helg. Mycket trevligt.