Jag känner att jag kan/måste bidra lite till den allmänna förståelsen.
Först och främst är motorn grovmappad. Det görs hos tillverkaren i bänk och automatiskt, dygnet-runt körning om inget händer som gör att den stannar. En grovmapp tar 3 veckor av dygnet-runt körning.
Därefter körs en finmappning, tar 2-3 månader beroende på om det är variabla kammar, turbo, ventillyft etc. Alla lastpunkter körs igenom på slumpvisa sätt för att undvika att föregående lastpunkt på nåt sätt påverkar.
Man använder först och främst mappen och kompenserar sedan med en lambdasond som mäter syrehalten i avgaserna. Man kan ibland kalla den för primärsond eller framsond.
Efter sond sitter en katalysator. Den konverterar Co och HC till Co2 och Nox till N2 och o2 (och H2o) Verkningsgraden på konverteringen vid vanlig körning är nånstans kring 99.9 procent när den styrs riktigt.
Det är otroligt viktigt att hålla lambda i rätt område för att få bra konvertering, då katalysatorn har ett "fönster" att arbeta i. Vid mager blandning lagrar katen syre tills den blir full, vid fet blandning bränner den syre tills det tar är slut. Därefter sticker antingen Co/HC eller Nox emissionerna.
Målet med lambdaregleringen är att försöka lägga sig mitt i eller hellre röra sig lite fram och tillbaka inom arbetsfönstret, då det har visat sig at den allra bästa konverteringen nås då man växlar mellan fet och mager inuti katen.
Framsonden behövs strängt taget inte på en väl mappad motor, man märker ingenting på hur motorn går men avgasvärdena skenar iväg.
För att bättre kunna styra katalysatorn kom man på att med en lambdasond till monterad nedströms systemet (efter katen) kan man se när lämnat gränsen till fönstret. När katen är fullt lagrad med syre kommer den bakre sonden detektera den magra blandningen. Alltså styr baksonden bränsle/luft ovanpå det framsonden har bestämt, och växlar mellan mager och rik.
YTTERLIGARE en katalysator till nedanför den sonden som tar de emissioner som hinner ut från när sonden bak slagit om har man ganska bra konvertering.
Efter ett tag började man använda en delad kat med en pyttesten längst fram och en lite större bak i burken istället för två olika burkar. Då får man snabb och exakt reglering.
OBDII är ett diagnoskrav på USA marknaden, USA ligger klart före resten av världen map detta. Under varje körning görs några tester av katalysatorns syrelagringsförmåga och svarstider på sonderna - dessa tester måste göras under provcyklerna UTAN försämring av emissionerna. Krav ställs att lampan skall tändas om emissionerna ut överstiger vissa värden vilket man då får baklängestesta sig fram till med åldrade, förgiftade eller skadade sonder och katalysatorer. Det finns också krav för vissa fel att bilen skall försämras gångkvalitetsmässigt så kunden skall åka till verkstaden. Om allt funkar som vanligt, vem bryr sig om en lampa...
Så en rejskat med sämre syrelagring kommer diagnosticeras som utsliten och tända lampan.
Europamjukvarorna har lite enklare diagnosfunktioner.
Det finns några få blymarknader (tänk diktatur, krigföring osv så vet ni vilka länder) i världen där tillverkarna måste använda mjukvaror med lambdareglering och diagnos satt ur spel. Både sond och kat skadas snabbt av bly men man har inget val. Har ni köpt bilen i dessa länder... no problem!
Annars får man hitta nån som hackar mjukvaran eller byta för att slippa lampan.
Hur en sondfejkare funkar exakt är för mig lite svårt att lista ut. Den måste skicka rätt signal tillbaka när systemet kör diagnoserna kanske kan man förutsäga när och skicka rätt signal och det funkar uppenbarligen på vissa bilmodeller.