Vad är det som lockar mest med bankörning?

För egen del är det utmaningar. Att ta ett visst banparti i största möjliga hastighet. Till exempel, under bron på kinnekulle eller chikanen på sviestad.

Undrar om man lider av taskig självbevarelsedrift?

Utmaningen i att få till flytet dvs den där underbara känslan som uppstår när man hittar rätt spår och håller det varv efter varv.

/Gunnar

Vad som är bäst med bankörning är svårt att säga för det finns så mycket bra med det.

Jag såg programmet som gick på SVT med Jeremy Clarksson om "Fartdårar" (kanske fler som såg det?). Om jag kommer ihåg det rätt så är jag en "sucker" för dopamin. Adrenalin utsöndras i kroppen om man utsätter sig för fara, man vill fly. När faran är över får man ett rus när dopaminet sätter in. Jag älskar känslan man får efter NGK-krönet på Knutstorp.

Vad, vilket och varför jag kör bana bryr jag mig inte om så mycke eftersom jag gör det för det är så in i bänken skoj

Tror jag håller med Eddie men jag har inte hunnit fundera så mycket över det än. Är bara 4 banträffar gammal!

Jag gillar nog slalom och bankörning för känslan (illusionen antagligen) av att var i kontroll över bilen och få den dit den egentligen inte vill! Kom ihåg att jag kör Saab 9-3!

Håller med Gunnar, att få in flytet och kunna få ung. samma varvtider varv efter varv.

Det andra är att köra på gränsen eller iaf nära gränsen, som aldrig kan göra på allmäna vägar.

Jag tycker att det är så himla kul att ligga och dra motorn precis vid maxmomentet, balansera mellan över o understyrning o sen ge fullt ut ur böjen (det är en is jag kör ) o sedan låta bilen drifta över till andra sidan, UTAN att behöva bry sig om att det är ett rödljus längre fram eller mötande trafik och kunna göra det om o om o om igen

nu är jag, som signaturen säger bara en banträffa gammal men jag får väl säga att det roligaste när jag körde var kurvan efter depårakan på sturup som är ganska lång och svepande (tror jag ivf man kan beskriva den som) där man kan balansera bilen mellan över/understyrning med gasen, det var grymt mysigt

sen är det ju rätt skoj att få gasa och bromsa fullt och inte behöva oroa sig för barn/hundar/grodor/hastighetsgränser, verkligen gasa fullt och inte bromsa förän man "måste"

Det är helt enkelt föbannat skoj!

och framför allt: mötande bilar!!

impa på tjejerna i depån

nejdå men det som jag tyckt är kul är ju dels att man kan köra så fort det går utan att riskera möten osv, man kan koncentrera sig helt på körningen. Men samtidigt är det kul att prova lite olika spår och känna av att de går att åka fortare i visa.

Sen är de ju förstås löjligt kul att på ett säkert sätt se hur bra bilen går mot andras, ibland bättre bilar. Fast de får ju absolut inte vara någon tävling av något slag

Men ni som är bitna av det här med banträffar skall veta en sak: Racing är åtminstone två snäpp häftigare. Testa inte, för ni fastnar garanterat i träsket.

Vi ses vid

ååh? äähm? näe vadå?

de brukar ju mest bara tuta lite och gira ner i diket?! eller?

Acceleration(åt alla håll) och fart är absolut kul. Ofattbart skoj att gnida gummi mot asfalt egentligen. Men en riktigt lyckad omkörning är inte heller dum. En bra utgång och sedan en vältajmad förbibromsning in i nästa kurva. Tyvärr är inte racevolvon så jättesnabb, men några omkörning har den fått vara med om i alla fall. Förutom den tävlingsmässiga aspekten kan det även vara skoj att bli omkörd av någon som lyckas med en perfekt tajmad omkörning - första parkett. Det är ju lite extra svårt att köra på en bana som har flyttbara kurvor, så det är väl delvis det som gör omkörningar lite extra skoj. Men nu blir det ju helst relativt stora marginaler när man betalar bilen själv och speciellt i långlopp då man inte precis vinner med hjälp av vansinniga omkörningar.

Sådana hänsyn råder inte precis i kart. Där körs det om med tämligen små marginaler även på träning. Eftersom det går betydligt mer på gränsen och bilarna är mer jämnsnabba är det extra kul att lyckas köra om efter att ha tagit ett annat spår i nån kurva innan och sedan dyka om. Tyvärr är förstås motsatsen klart vanligare, men speciellt i kart är det skoj när någon elitåkare kör om med minimala marginaler. Dessutom finns det ju en viss lite farokänsla i att köra kart, i alla fall för mig, som ju inte alls finns när man kör en halvklen Volvo med bur, 6-punktsbälten och allt i en fart understigande 200 km/h. Visst, lite skraj för den ekonomiska konsekvensen av att krascha och det skämsiga, men inte direkt fysiskt. I kart där man sitter ute i fria luften utan säkerhetsbälte, med en plastdunk med bensin mellan benen och en ylande stekhet motor några dm ifrån huvudet, kan det ibland pirra till lite när de klistriga oskyddade slicksen kommer lite väl nära någon annans och det går en bit över hundra knyck in i en böj. Men nåt så sjukligt skoj.

Det roligaste du kan ha med kläderna på!

En sak har man lärt sig...att inte ha snus inne...det rinner så förbannat när man sitter och ler hela tiden

När man lungt balanserar bilen med kontroll trots närheten till kaos

slettet

1:Att lära sig köra på bana.
2:Att utvecklas som banförare.
3:Att utveckla bilen genom små förändringar.

Det låter som ogenomtänkt svammel kanske, men det är inte nödvändigtvis EN snabb tid som får mig att hoppa högt.

Min bästa banprestation och kvitto på att man inte är helt tappad bakom en vagn på bana är då jag körde 5 varv i följd och alla med varvtider inom 16 hundradelar.

Därmed är delmål ett uppfyllt som samtidigt är en förutsättning för att kunna jobba med delmål 2 och 3. Tyvärr blir det inte så mycket banåka för min del i år.

Det är väl kombinationen av att utveckla sig själv och bilen samt att jämföra sig med hur bra de andra kör.
Fast det viktigaste är nog ändå känslan av skräckblandad förtjusning när man tar någon kurva i precis så hög fart som det går.
När racet är över sitter man där med ett fånigt leende på läpparna.

Kan inte annat än hålla med

För mig är det inte mer invecklat än så

Visheten har talat. Håller med till 100%.