Med tanke på vad roligt det är att läsa om flera av projekten som läggs upp här är det väl dags att bidra med sitt eget långtidsprojekt.
Man köper en M5 e34 från 1993, gärna i färgen Daytona violett & märker vilken magnifik bil detta är.
Ursäktar för bilderna, de har jag lånat på nätet. Jag har ju bara ägt bilen i 9 år eller något i den stilen & har inga bilder på min egen bil.
Fast det är ju trots allt roligare att köra än att fotografera.
Efter en sommar så kommer man till insikt över att inget är så bra så att det inte behöver modifieras.
Jakten på den ultimata versionen av M5e34 påbörjas.
Riktlinjerna bestäms.
Ingen överladdning men rejält ökad effekt.
Så litet avvikande från orginal utseende så möjligt.
Lätta den på ett sätt som inte inverkar negativt på dess underbara roll som landsvägslok
Försök att få en 17-1800 kg bil att uppträdda med värdigthet på bana.
Sedär, det var ju inte så svårt..
Resultatet då lyckas det? Jae det finns ju oändligt mycket kvar att göra men en del har ju blivit gjort.
Misstänker starkt att detta dessutom är en bil som aldrig någonsin kommer att bli helt färdig.
Vi börjar med väghållning.
Sitter ju några svinaktigt dyra elektroniskt styrda dämpare på den som går att tvångstyra i det hårdare läget, vilket borde innebära att de mäktar med lite hårdare fjädrar.
Sedär HR har ju i sitt sortiment. De tillsammans med betydligt kraftigare krängningshämmare från Verrera borde bota den värsta sjösjukan.
Lyckades ju efter några år springa på en annons där någon sålde en 6-växlad låda från den sista årsmodellen -95. Slutade med att jag köpte lådan & komplett fram & bakvagn från den krockade bilen.
Sista årsmodellen har även kraftigare bromsar, vilket ju passar bra på en tung banbil.
Motormodefikationerna fick vänta ett tag till men redogörelsen får vänta till en annan gång.



