Måste eräkänna att ilband tycker jag rally är en konstig sport.
Publiken låter närmast besviken när någon lyckas rädda siuationen utan generalskrot.
Var det de som inte fick banka söder sina bilar med hammare i sandlådan när de var små som nu tar igen det?
Själv lider hag mest med de som får lägga dagar och tusenlappar på att få iordning bilen igen.
När jag själv en gång i tiden plockade bort rallyutrustningen från bilen och ersatte den med banåkardelar fnös rallykompisarna åt mig att: "åka runt runt var ingen sport". Må så vara, rally är mer rattvridarkonst än racing, helt klart!
Märkte redan då en skillnad i attityd. Efttersnacket hos rallyfoket handlade mycket sällan om den perfekta sträckan där allt flöt och man var snabbast, nej det var avåkarställen, indianöverfall, stenen där, trädet där osv. Eftersnacket i racingdepån handlade om de täta figherna de kul omkörnignarna och vart man hitta en bättre linje än medtävlarna. Avåknignar och sammanstötningar var man inte lika begeistrad över. Möjligen irriterad på någon konkurrent.
I övrigt tycker jag rally är skitkul att både köra och se. (även om jag numera "nöjer" med lite historiskt rally och mest regularity om det är en 2-takt som ska luftas i skogen.)
Men hyenametantialiteten för kracher har jag extremt svårt för.
Bosse Lindman
"En bil som har registreringsplåtar är ointressant"
www.retrospectivemotorsport.se
