Nu är ju inte jag någon luttrad exprätt här, men för mig förefaller det ganska logiskt att det ska vara så lite "extra" flex som möjligt. Har man bussningar och annat som flexar så är det ju odämpad fjädring, eller iaf fjädring som man inte har någon riktig kontroll över.

Nackdelen med "stumt hela vägen" (dvs ledlager), rent generellt, är väl att stötar och vibrationer går mer "rakt in" och frestar lederna hårdare, vilket ökar slitaget och risken för att saker går sönder. Det är väl därför SFRo inte gillar om man har ledlager eller uniballs överallt i länkarmarna?

Det funkar om stötdämparen rör sig bara i en riktning men ofta rör den sig både "inåt/utåt" och lite "framåt/bakåt" och då blir det spänningar med en hård bussing och stötdämparen jobbar inte så bra samt tar slut fort om inget spruckit innan.

Björn skrev:

Det funkar om stötdämparen rör sig bara i en riktning men ofta rör den sig både "inåt/utåt" och lite "framåt/bakåt" och då blir det spänningar med en hård bussing och stötdämparen jobbar inte så bra samt tar slut fort om inget spruckit innan.

Det är precis vad den gör i denna applikation. Parallelliteten påverkas inte särskilt mkt av dämpkraften heller.

Men troligt är att jag "fegar ur" och kör på ledlager.

Det stör mig dock en del eftersom jag tror att acetalbussningar skulle ha bättre "life cycle performance", dvs funka bättre i längden, i medel.

Inte ens på hojar där man lägger hundratusentals kronor på att köpa titanskruv och mutter, kolfiberfälgar etc väljer man en lätt plastbussning istället för ett tungt ledlager.

Finns säkert någon som kan förklara varför