Jaha, da var det dag satt skapa en ny biltrad. I fredags var jag och hämtade min senaste bil, men jag kanske ska ta det fran början.
För exakt ett ar sedan var jag ute och promenerade en varm maj-kväll och fick höra det underbara ljudet fran en 911:a (de är ganska vanliga här i Düsseldorf). Da bestämde jag mig för att det nog var dags att skaffa en 911:a igen. Min 944:a har mest gjort mig besviken med all elfel och jag var innerligt trött pa att aldrig fa köra den. Efter att ha hallit pa med den ett tag till sa förbarmade sig äntligen Fredrik och köpte den av mig, i "befintligt skick" (resten hittar ni i min "gamla" trad).
Aterstod bara att hitta en passande 911:a. Kollade lite pa blocket och PCS's hemsida. Fick inga egentliga napp förräns det visade sig att en bekant eventuellt ville sälja sin jättefina vita SC fran -82. Den stod i Boden (vilket är ganska langt fran Malmö), men eftersom vi ända skulle upp dit över pask sa kunde jag ju passa pa att titta lite pa den da. Sagt och gjort. Jag blev naturligtvis helt sald. Har alltid (!?) drömt om en vit 911:a. Vill gärna ha en äldre modell, da de är lite coolare till utseendet, roligare att köra samt en säkrare placering (det sistnämnda far jag säkert äta upp da jag satt den i räcket pa nagon vafri bana).
Hellst vill man ha allt, och det innebär vid bilköp att den ska vara som ny. Förre ägaren har tagit bra hand om den. Minst sagt! Bilen är i princip totalrenoverad.
Fran början var bilen röd.
Med lite rost, inte mycket, men vad kan man förvänta sig fran en bil fran början av 80-talet.
En suddig damask och en rostig bromssköld i bakvagnen....
... som sag ut sa här efterat.
Lite mer detaljer av karossen...
... Och sa här ser den ut idag (minus snön).
Eftersom den var tvungen att besiktigas och servas innan jag kunde ta ner den till Malmö sa fick jag vackert vänta tre veckor. I fredags flög jag upp till Kallax för att hämta bilen. Efter lite grillning hos svägerskan och en god natts sömn, gick jag upp kl. 05:00 pa lördagen för att avverka de 95 milen ner till Stockholm.
Jag hade blivit förvarnad om alla fartkameror, men ärligt talat sa var det nog faktiskt kvalitén pa de svenska vägarna som höll ned farten mest. Vet ni att det är sparig vägbana HELA vägen fran Lulea till Gävle?? Det är sant. Bilen höll pa att slingra sig som en orm hela vägen, sa det var ingen relax-körning, precis. Passade iaf pa att göra en del kvalitéts-stopp pa vägen och hälsa pa familj och vänner.
Väl hemma i malmö, 170 mil och 2 dagar senare, sa förbarmade sig Fredrik än en gang och erbjöd sig att aka och tvätta bilen (jag vet nog varför han inte ville att jag skulle följa med, men jag latsas inte om det).
