Härligt äventyr! Det är verkligen något speciellt med lätt, öppen räserbil!

Bra skrivet - tack för att du delar med dig!

Verkligen en inspirerande race rapport och kul läsning. Men jag antar att körningen var ännu roligere.

Hur går du vidare nu? Är det bara tack och hej. Sen inget mer?
Eller blir det en styrning till nästa säsong? Kanske ger det kraft till att fixa iordning 944:an?
Vi vill gärna ha en fortsättning av dina upplevelser.

Jag köpte en integralhjälm när jag köpte 7'an, och råkade ut för samma fenomen. Till min hjälm (Sparco RF-5w) finns det spoliers att köpa som minskar lyftet drastiskt.

------------------------

Låter som en utmärkt upplevelse! Tack för att du delar.

Fick samma problem med min OMP när jag hyrde Formel Vee första gången, följde med en sån liten spoiler som man limmar på och det löste det helt

Lysande bra racerapport! Rolig läsning!

Och klart inspirerande. Egentligen borde man (alltså jag) släppa vinnarskallen då och då och lägga lite tid/pengar på att testa andra klasser och bilar. Har varit sugen på att köra Legend och någon form av Formel-bil ett tag, men Clubman ligger ju egentligen närmare till hands.

Jösses vad coolt att hamna på rejsas förstasida

Det låter konstigt att det kommer från mig men jag tror att man mår bra att exponera sig mot nya utmaningar . Jag vet att Stefan ibland brukar ge erbjudande att hyra en av hans bilar så det går att kontakta honom och höra sig för om det finns möjlighet.

För egen del är det väl lite "tack och hej". Jag har inte möjlighet att skaffa en bil till som det ser ut nu, så då blir det att plocka ihop 944:an och köra (jag trivs och har kul med den).

Kan ju förstås avslöja att jag har surfat runt lite och hittat att en PRC med Honda maskin hade nog varit intressant att göra en resa med. Fast det är ju om drömmarna får löpa fritt...

Jag har tittat på såna ett tag och varit och provsuttit en.
Jag hade börjat spara ihop pengar till den men jag hade oflyt med mina hundar så minst70 gick till veterinärkostnader.
Men jag borde provköra innan jag köper för jag får precis plats.
Fruktansvärt mycket bil för pengarna.

Erland

Mmmm.. jag har inte haft lust att skriva något på ett tag, har nog haft att göra att jag inte känt att jag har haft något att skriva om. Men nu , så här ligger det till:

Det var en kväll under sportlovet som jag började titta på serien "Senna" på Netflix. De första avsnitten kretsar kring hur Ayrton försöker hitta en bil att köra med. Dagen efter ringer min telefon och det är Stefan Mumm. Han berättar att det finns en clubman bil som inte kommer kunna köras av ägaren kommande säsong, dessutom finns "#72" som han driver, till förfogande. Han undrar om jag är intresserad att köra? Det är inte utan att man känner sig ytterst priviligierad att få ett sådant erbjudande. Jag behövde tänka på saken. Jag har en egen räserbil som jag har velat få startklar i ett par år och med ytterligare "distraktioner" kommer det ta ännu längre tid . Sedan ska det fungera här hemma. Jag trodde min hustru skulle ge mig några förnuftiga argument, så jag kunde lägga ner tankarna på racing 2025, men jag får svaret "men det är klart du ska ta chansen". Försöker höra med min kloka son om han ser något jag förbisett, men möts av "Pappa, jag vill se dig köra räserbil". Attans! Jag har en för bra familj . Jag hör av mig Stefan och låter meddela att jag gärna kör hans Mallock U2 Mk35 SG #72, först på MSCC KM1 på Knutstorp och sedan på självaste SSM. I år fyller jag 50 så det här kan jag gott unna mig . Bilen har jag kört tidigare men att köra den lite till hade varit kul. Sedan har jag bara kört SSM en gång och det var 2011 så nu får det vara dags igen .



Under påskhelgen väntar jag på att få bekräftelse på vilken dag jag ska infinna mig för invägning. Stefan ringer men istället och låter meddela att bilen inte kommer vara startklar till KM1. Väldigt trist tycker vi bägge. Nu rör vi oss i clubracingkretsar där mycket av framdriften baseras på tjänster och välvilja så att gorma och föra liv om vad som var sagt är det liksom inte läge för. Vi är överens om att vi bör ha en plan-B som innefattar ett pass innan SSM så jag får värma upp ordentligt innan "skarpt läge".

Så plan B kristalliseras och siktet är ställt att träna på en kvällskörning på Sturup. Här flyter en annan detalj upp till ytan som belyser att man kör på klubbnivå. Min fru kommer troligtvis behöva jobba helgen för SSM vilket gör att jag behöver stöttning med att ha koll på sonen. Mina närmsta vänner som jag brukar kunna få med på tävlingar ska tydligen renovera på hus eller åka iväg på barnrelaterade aktiviteter, så de kan jag inte räkna med. Men så pratar jag med Isobel, en tjej som jag känt sedan hon föddes och som nu blivit 16 och har blivit djupt intresserad i Formel 1. Dotter till våra bästa vänner och lite av en storasyster till min son så är hon given kandidat att följa med tillsammans med sonen. Hon är väldigt taggad att få vara med som teammedlem.

Och så närmar sig träningsdagen på Sturup och jag känner mig tvungen att höra av mig till Stefan för en avstämning. Jodå, det ska bli åka av, fast det behöver ju vara med en ändring. #72 är fortfarande inte tävlingsklar och kommer ej heller bli det, så jag får snällt finna mig i att få köra #71. Inte mig emot, det är i mina ögon nära nog en identisk bil men jag behöver se om jag passar. Det blir en tur till Stefan med sonen för att passa in körställningen för mig. När jag kommer hem igen anmäler jag mig till Svenskt Sportvagnsmeeting 2025 i klass Clubman . Fortsättning följer...

Men va f... här såg jag fram emot mer läsning NU, inte sen!

Kul att det blir rejsing igen !!

Lysande, Eddie, absolut lysande!

Kul med lite glada tillrop

Jodå, det blev lite tränat i tisdags trots allt. Ett par timmar innan träningen slog jag en signal till Stefan för att snabbt stämma av, främst då det förelåg risk för regn vilket hade gjort träningen hyfsat meningslös. Jag får då reda på att han sliter förtvivlat med en strejkande logger. Då känner jag mig lite hjälplös då jag behöver hämta avkomman på fritis innan jag kommer vidare. Efter upphämtningen kör vi mot Stefan, får han ihop bilen så är han inte ensam att lasta och vi kan få kört, resonerar vi. Väl på plats provas logger från den andra bilen och som visar sig ha liv i sig. Då ska vi bara lasta.. eller.. Karossen behöver monteras på men den har varit isär för förstärkning och målning. Den passar inte ihop så det blir en stund att justera innan allt kan monteras. Ja, det skulle ställas däcktryck och spännas hjul också innan vi äntligen kunde lasta. Jag och sonen bränner iväg till Sturup och ca 18:20 är jag anmäld för träningen. Stefan kommer strax efter, jag byter om, bilen rullas ut och startas. Efter alla om-och-men så blir det en upplevelse i sig att racingklädd kliva ner i sittbrunnen med armbågarna över huvudet och sätta fast ratten .



Så bär det ut på banan. Vi har inga större ambitioner att sätta varvrekord, Stefan har urskuldat sig med att det är fel utväxling för banan och vi har äldre slicks på. För egen del vill jag bara återbekanta mig med bilen och bygga en känsla för den. Jag tycker Sturup är lite läskig bana vilket antagligen har att göra med min olycksstatistik där. Så av den anledningen tänker jag inte utmana ödet och riskera en dyr avåkning innan den riktiga tävlingen. De första varven växlar jag lite för att komma in i den h-växlade dog-lådan som manövreras med vänster hand. Det går fort och sedan lämnar jag bilen i 3:an för att få in flytet i banan. Loggern blinkar ilsket och varnar om dåligt oljetryck men Stefan har försäkrat mig om att det kan man ignorera då denna loggern inte blivit kalibrerad för denna motor, så jag litar på honom. Det är någon stans här jag brister ut i ett glädjeskratt för det är en helt fantastisk känsla att krana på så webrarna sjunger och uppleva den nakna fartkänslan. Sedan går jag över till att växla ner och utmana greppet i utgångarna. Men nu börjar det också komma regnstänk på visiret. Faktiskt första gången jag upplever det i en tävlingsbil. Jag har undrat hur det är och fick svar på att min Hedtec fungerar bra att få undan vatten och att den immar inte när man har farten uppe . Var gång jag går ut på rakan så noterar jag att sonen står och hejar på mig vid depåmuren hela passet, vilket stöd man har . Jag kör in i depå lite kort för jag stör mig på att ena backspegeln är feljusterad. Tack och lov är det bara enstaka bilar ute men sikten bakåt är usel på bilen även efter justering, men så är det. Jag kör vidare och det blir halare, det är bra träning för det går på släpp här och var, det blir till och med en bra sladd vid något tillfälle. Funderar på om jag ska köra in för det finns inte mer att utmana i fukten. Men jag kommer på att jag missat känna in mig på bromsarna. Så det blir en stund till där ute utan en bil i sikte. Efter ca 20 minuter tycker jag att jag borde in och dricka lite. Ställer mig på vår plats och lyckas lista ut hur backen fungerar . Det droppar än mer och vi resonerar att vi nog ska ta hem bilen i det hela skick den är i. Jag är faktiskt nöjd och så känns det bra att de tappra funktionärerna får sluta tidigare. Det blir att packa ihop och åka hem. Nog den dyraste träningen någonsin för min del men det var det värt. Jag vet att bilen funkar (minus loggervarningen) och jag nu känner mig redo att ta mig an SSM .

Fortsättning följer...

Man kanske ska dela tankarna kring var man förväntar sig från Svenskt Sportvagnsmeeting 2025. Att bara vara på plats som tävlade är en upplevelse. Vi är sådär 230 anmälda tävlande och det brukar komma ett par tusen åskådare så vara en del av det är speciellt, bara detaljen att mitt namn kommer stå i det tryckta programmet. Nu har man varit lite halvseriös och tränat med bilen men därutöver har jag faktiskt värmt upp digitalt. Har suttit några pass i min enkla sim rig, jag använder Raceroom och hittade en Tatuus formel bil som var det närmaste Mallocken jag kunde hitta. Mest för att vänja kroppen vid tempot som jag behöver hålla. Jag saknar G krafterna så där tycker jag det är svårt att klämma ut det sista. Sonen har varit väldigt uppmuntrande i att jag behöver träna i vilket fall.

Nåväl, jag kan inte låta bli att fundera på hur tävlingen kan utveckla sig. Vi är bara 3st anmälda i Clubman, jag vet inte om någon kan efteranmäla sig men i vilket fall är det väldigt få. Tack och lov delar vi heatet med RS där det finns ytterligare en del andra att kriga med. Kollade tidigare års varvtider och 1:02,5 är ett bra tempo att hålla för att ställa sig överst på pallen i klassen. Digitalt har jag kört 1:02,4 vilket är kul indikation men man ska göra det i verkligheten och när jag körde #72 blev personbästa 1:04,4 vilket är en bit ifrån. Jag måste ner på 1:03 kan jag tycka för det vet jag finns med tanke på hur jag kände efter förra körningen, sen får vi se hur lågt jag kan gå därefter. Placeringsmässigt får vi helt enkelt se, detta är racing och särskilt här kan vad som helst hända. Blir man påkörd, strular bilen, regnar det hela helgen eller kommer något annat hända som ställer till det? Jag har dock en önskan om att få möjligheten att kunna få svar på hur duktig jag är i en riktigt snabb bil, väderleksrapporten pekar på att det kommer bli en utmaning. Oavsett vilket så lär vi få svar på allt detta under racehelgen, målsättningen är att hålla bilen hel, hålla mig borta från kollisioner och framför allt ha riktigt kul

Livetiming ska tydligen ske via https://speedhive.mylaps.com/

Otroligt spännande att, återigen, få chansen att köra riktig racerbil. Vilket förtroende.
Jag följer med spänning dina äventyr. Jag förstår känslan av att få vara med på stora event. Vem skulle inte vilja det?
Stoort lycka till Eddie.

Hej Eddie!

Fantastiskt kul att läsa om dina fortsatta äventyr bakom ratten! Uppskattar stort att du tar dig tiden att skriva och dokumentera här. Dessutom är det förbaskat bra marknadsföring för SPVM.

Väntar med spänning på racerapport och filmer från SSM!

Ibland funderar jag på om jag är lite enformig i upplägget i mina inlägg, fast det brukar sluta i att jag gör som jag brukar så det blir publicerat någon gång . Så här följer den kronologiska ordningen av vad som trots alla utmaningar blev ett fantastiskt SSM 2025 bakom ratten.


Foto: Bengt-Åce Gustavsson - Racefoto

Torsdag
Jag hade tagit semester från jobbet för att vara till hands för att sätta upp vår depå. Vid 3 snåret får jag bekräftelse att Stefan är på väg med racebussen varpå jag och sonen sätter oss i bilen för att ta oss mot Knutan. Detta är lite av första gången han är med, stor racinhelg med mig som förare. För att inte stöka till det i onödan i depån parkerar jag utanför och tar min stora rullväska och traskar bort till racebussen. Jag passerar då igenom camp Kalleracing och det tar inte många sekunder innan mobbningen startar, saker i stil med "jaha ja, här kommer F1 föraren" fick man höra. Det är ett härligt gäng . Så var det att sätta upp vår camp i blåsten. Team Megaspeed på plats är då Stefan, Victor och Pontus som basar över utrustningen. Sonen Vincent visade verkligen arbetsvilja och engagemang, under processen fick jag även inblick hur ett racetält är beskaffat . Dessutom har vi klasskompisen Thomas som närmsta granne.

Fredag
Vi sover hemma och innan ankomst till banan plockar vi upp Isobel som nästa medlem i teamet. Hon får följa med då jag ser det som min plikt att få ungdomar att exponeras för racing, att det är kul vet ju alla ändå. Stefan kör i Heat 2 med sin Formel bil och jag är Heat 4 så vi ligger tidigt i sekvensen. Första träning inleds med flång nya slicks. Jag får info att det varit kylvattenspill och det är kvar saneringsmedel dessutom så påminner alla mig att nya slicks är riktigt hala. Dock är det torrt och jag tar det försiktigt, detta passet använder jag för att känna in mig. Körde lite med Thomas som körde in sina nya bromsbelägg och tempot ökar under passet. Det känns bra i vilket fall, så när jag får reda på att bästa tid är 1:06,768 blir jag en liten gnutta besviken. Nog tyckte jag det gick lite raskare än så..


Foto: Ronny Persson

Därefter följer besiktning av bilen som avverkas väldigt smidigt. Det är så kul att vara på plats som förare och slippa svara på frågan varför man inte kör . Man känner många av de tävlande och eventet är nästan lite som ett hem. Däremot visar klubbens ordförande tydligt sin besvikelse på mig att jag inte är till förfogande att hjälpa till på Rallyt, fast jag tar det som en komplimang att mina tidigare insatser är uppskattade . Lunchen tas om hand av cateringansvariga Victor i vår hospitality area, dvs grillkorv sittande på ett Kumho slicks i depåtältet. Gott och uppskattat .

Andra träning en inleds och det är torrt. Förtroendet jag fått från förra passet gör att jag har mer tryck i körningen. Jag har resonerat växelval med Stefan och provar trean i Ronnie Peterson. Får till ett hyfsat flyt med bra attack och bilen går på neutral fyrhjulskas på många ställen. NGK är en utmaning i dessa hastigheter och kräver tillvänjning för att bli bekväm. Men man börjar känna att det finns aerodynamik som hjälper greppet. Likaså att klurigheten ta ner farten på rakan, 100 skylten är trygg men fel, det är 50 skylten som gäller och det är just där utmaning ligger. Det är ganska fritt och har vid något tillfälle sällskap av en gul Radical. Jag har haft fullt upp att hänga med bilens tempo, andas, sätta växlar och köra någorlunda städat så jag kollar inte laptimern. När jag kommer in skäller Stefan lite på mig för mitt spårval ner för NGK, det är i all välmening (han är ju magister på Racingskolan trots allt ) och jag är medveten om mina brister för jag är inte helt bekväm i det partiet. Han visar mig loggern och jag blir jätteglad för jag har kört fantastiskt fort. Officiella tidtagningen säger 1:03,482 vilket jag är väldigt nöjd med. Visst vet jag att man kan putsa lite till men jag vet att detta kan vara den bästa varvtiden detta SSM. Det kommer visa sig att jag har satt min bästa tid för helgen. Pontus har tagit däcktemp direkt efter passen och det beslutas att det blir hjulinställning för att lasta på lite extra camber.


Trackside-hjulinställning

Så var det dags för kval. Vädret ser inte alls bra ut så bilen är omskodd till regndäck och krängarna är justerade mjukt. Kan ju nämna att jag brukar gilla köra i regn och är väldigt nyfiken på att få känna på riktiga regndäck. När jag väntar på att Stefan ska tillbaka från sitt kval ösregnar det och slutar lagom till jag går ut på mitt. Det är solsken men banan är fortfarande blöt. Det är första gången på regndäck för mig och det funkar riktigt fint att köra på. Har några RS bilar bakom mig som jag väntar på att dundra om mig. Jag kör på så gott jag kan och är hyfsad bekväm men jag blir förvånad att de kör inte ikapp och förbi mig. I kvalet blir jag 6:a i heatet bäst i Clubman. Thomas har drabbats av kardanaxelhaveri och är inte med i kvalet. Under körningen har loggern fått för sig att motorn varvar lite mer än vad som kan anses rimligt för en weberbestyckad Zetec. Shiftlightsen blinkar frenetiskt, onormalt tidigt i registret och den menar att 8000rpm är ganska normalt varvtal, vilket jag ställer mig ytterst tveksam till. Visst har jag gått in i varvstopp några gånger men också upptäckt att det inte är så mycket lönt att varva så mycket i alla fall. Jag meddelar mina fynd men påpekar även att bilen går att köra för resten av värdena verkar vara korrekta. Vi detta laget har jag lärt känna motorn så pass att jag hör var jag är i registret, så för min del är det ingen panik att lösa felet. Dagen slut och bilen är hel så det blir hemfärd och vila inför morgondagens race.


Cruisar lagom nonchalant till tvättkön. Foto: Jörgen Jespersen

Lördag
Dagen börjar med att nästa medlem i teamet Roy, knackar på dörren för att ta oss till banan. Det blir tidigt då det är förarmöte 08:00. Det är grått och blött. Stefan kör sitt race och när han kommer tillbaka meddelar han att det ligger en del saneringsmedel på banan. Det kommer ingen nederbörd när jag rullar ut till lineup men det är fuktigt. Trots försök att få rätt på loggern så kommer jag inte kunna läsa av varvtal. Jag har en bra gridposition och står till höger med lucka framför. Tanken är att få till starten, hålla höger och ta första kurvan på innern för att inte ge bort för mycket som jag brukar. Men racet blir katastrof. Det börjar med en rejäl tjuvstart. Som följd blir man omkörd i början av racet, även Thomas som fått ihop bilen och startar sist tar sig om. En ljusglimt är när jag lyckas hålla Göran i en Radical en liten bit men han kommer om och jag försöker jaga lite. Det är vekligt lynnigt grepp, jag blir inte klok på var det finns grepp och jag tappar förtroendet så körningen blir usel som följd. Så får jag observationsflagg. Jaha, vad har jag nu hittat på? Så mitt fokus störs av att jag grubblar om det är min tjuvstart eller om det är något annat jag missat. Vad ska gå snett härnäst? Jo, vi snurrar med bilen. Tack ock lov är jag på det svarta och bilen behöver bara startas för att komma vidare. För att göra racet komplett blir jag visad blåflagg, med andra ord blir man varvad. Trots all denna misär kan jag rulla upp till prisutdelningen och ta emot pokal som 2:a i klassen. Det blir ett litet plåster på det mentala såret. Även att bilen fortfarande är hel är skönt. Isobel och Vincent har suttit på kullen och följt racet, sonen har skrikigt sig hes i sina försök att uppmuntra min framfart men är besviken att jag inte vunnit. Jo, hans roll är att vara min coach och han kör en ganska hänsynslös stil. Sedan får jag förklaringen till den skumma halkan. Banan har inte blivit sopad efter sanering. Jag är så van att det sopas så jag inte ens tänker på det, likaså har jag inte upplevt denna typ av halka tidigare. En bieffekt blir att bilen är otrolig skitig. I blötan har saneringsmedlet blivit en smörja som vi tävlande sprider runt. Så det blir att tvätta bilen och man kan säga att det var kö till spolplattan . Det var dagens enda race så resten av dagen ägnar jag åt en guidad tur för att visa Isobel de olika klasserna och prata med racingkompisar. Klubben bjuder på korv så vi stannar för lite mingel innan hemfärd.


F1 Hjulbyte. Foto: Bengt-Åce Gustavsson - Racefoto

Söndag
Då var det dags igen, på morgonen anländer jag med hela mitt entourage till banan. Jag resonerar att det helt enkelt inte KAN bli värre än gårdagen så jag har bestämt mig för att detta ska bli bra. Det regnar inte och börjar torka upp efter tidigare nederbörd. Jag sätter mig i bilen och rullar ut för line up. Min plats är bak i fältet och denna gång är jag i vänster led, vilket inte vad jag hade föredragit. Jag har Thomas framför och Göran bredvid. Tanken är att i starten försöka ta mig till höger och se om jag kan försvara min plats. Men så börjar det regna och det visas en Wet Race skylt. Tydligen får vi åka och byta till regndäck och hela fältet åker iväg för att byta. Pontus ber mig åka till vår depå. Så börjar förvirringen. Jag och Pontus resonerar om att köra slicks för det är trots allt lynnigt väder så det kan gå. Alla har gått in och byter, nu ställs frågan om man måste byta, jag tror inte det men blir osäker om det kanske är någon klassmässig regel jag missat varpå han går och frågar (alla regler jag läst är det bara måste att man har rätt typ av lampor påslagna). Vi har tappat tid och det blir ett F1 liknande byte i alla fall, med mig fastspänd i bilen när den är upphissad och även Roy är med och jobbar med bilen. Det visar sig att denna tvekan och byte kommer kosta mig. Thomas blir klar med sitt byte och jag strax efter, rullar ut för start men är för sen. Jag får starta från depån. Attans! Jag ser fältet försvinna i första kurvan när jag går ut så jag får åtminstone försöka göra vad jag kan för att komma närmre. Det blir inledningsvis körning i ensamhet. Regndäck på halvtorr bana ger inte det högsta tempot men det går riktigt bra att köra på. Jag gasar på så mycket greppet tillåter och det är väsensskilt bättre körning än gårdagen nu när förtroendet är tillbaka. Det kommer några regnstänk och jag fortsätter i samma anda. Jag funderar hur jag ska kunna hålla ut i sådär 20 minuter då det var längesedan man körde så intensivt så länge. Men svaret kommer med att jag får syn på Göran. Först när jag går ut på rakan och ser han försvinna i slutet. Det är ungefär 8 minuter kvar och för varje varv ser jag mer och mer av honom vilket gör att jag ger mig tusan på att närma mig. Om det händer något så vill jag vara nära att vara i attack läge. Vi varvar klasskompisen Fredrik och nu är jag inte alls långt från Göran. De sista två varven börjar det regna igen, jag behöver fler varv för att komma ikapp men tyvärr finns det inte det utrymmet. Efter målgång blir det prisutdelning och jag tar emot 2:a pris i klassen.

Efteråt är jag aningens besviken på mig själv. Min förvirrade hjärna kostade mig antagligen ett riktigt kul race. Regndäck eller slicks hade inte spelat så stor roll däremot att vi ödslade tiden och blev försenade var skillnaden. Man ville ju få revansch på starten, likaså tyckte jag mig köra riktigt bra denna gång. Jag undrar verkligen hur det hade gått om jag startat bredvid Göran. Både Stefan och Pontus verkar också ta hjulbytestrasslet på sina samveten. Jag lastar ingen, dessutom har vi ingen tidsmaskin att använda för att räta upp misstaget. Det får gå på erfarenhetskontot, helt enkelt. Resten av dagen handlar mest om att plocka ihop och titta runt innan hemfärd.


Foto: Bengt-Åce Gustavsson - Racefoto

Jaha, vad säger man om detta. Börjar man med det tråkiga att mina race inte var några höjdarupplevelser så tar jag inte så hårt på det. Jag har tack och lov rätt mycket erfarenhet. Brukar säga till alla att i racing kan vad som helst hända, inget är givet på förhand och att man får uppleva motgångar gör att man uppskattar framgångarna desto mer. Hade man inte haft den tidigare erfarenheten och mentalt satsat allt på denna tävling så hade man varit bra mycket mer nedstämd. Hur som helst så var denna helg en riktigt härlig upplevelse totalt sett. Man ha fått umgås med vänner och haft ett fantastiskt stöd. Jag plockade hem 2 pokaler, de första i Clubman för mig. Man har kört snabbare än någonsin, tycker mitt nya personbästa är snabbt i absoluta termer, oavsett material. Sedan att få förtroendet att köra någon annans bil och dessutom med ytterst kompetenta mekaniker som servar materialet gör att jag känner mig oerhört privilegierad. Jag lyckades även med målsättningen att hålla bilen hel hela helgen. Så ett stort tack till Team Megaspeed. Ja, och så stöttningen från mitt egna lilla team var underbar. En bieffekt verkar vara att ynglingarna fått upp ögonen för racing så det kan finnas hopp om kommande generationer. Slutligen får man rikta ett stort tack till alla som fick årets SSM att flyta på!!

Fler bilder finns i eftersnackstråden https://rejsa.nu/forum/viewtopic.php?t=129304